Jump to content

Novelltråden


vinnecool
 Share

Recommended Posts

  • Inlägg 224
  • Ålder
  • Senaste inlägg

Toppbidragare

Tack så mycket ^_^

Ehm, fast när jag läser igenom den så ser jag att bankkoden jag skrivigt är för lång, man har väl bara 4 siffror i bankkoden va ?

Tack så mycket Colan ;)

Ja, 4 siffror. Fast det var ju ändå en fantasiberättelse. Så det gjorde ju inte så mkt. ^_^

Kebab: Jävlar vad du hade strukit text :lol: . Det hände lite ofrivilliga grejer förut mellan mig och datamusen nyss (undtantag signaturen, tyckte den var fin ju :'( ), därav att inlägget blev lite.... ful-syltat.:teehee:

Redigerad av The_go
Länk till kommentar
Dela på andra sidor

  • 1 month later...

Mja, här har ni en novell jag gjorde i åttan. Ha det i åtanke när ni läser den. Jag själv kan inte säga om jag är nöjd med den eller inte, men många lärare har kommit och givit mig beröm för den. Betyg: MVG! (Japp, det var ett utropstecken efter). Hade jag inte fått det hade jag inte vågat lägga upp den här. :D

Såja. Enjoy! ^_^

Det är livets gång

Tage sitter vid Astrids säng. Han håller henne i handen, en hand som är alldeles stilla.

Snart kommer hon att börja kallna, tänker han. 61 år, 61 år av mitt liv har vi varit gifta. 61 gånger har vi firat bröllopsdag. Om fem veckor skulle det ha blivit 62.

Tage låter tankarna vandra fritt. Minnen och bilder tränger sig på. Han ser hur Astrid går där på stranden i Halmstad. Hon är solbränd, smärt och har utsläppt långt hår. Han blev kär vid första ögonkastet. Sedan den dagen har de varit et oskiljaktigt par. Han ser tydligt hur hon stolt lyfter fram den förstfödda och säger:

– Visst är hon vacker? Sin pappa upp i dagen.

Fyra barn har hon fött, tänker han vidare. Fyra barn som har gett så mycket glädje. De bor långt borta nu. Malin bor ända borta i Amerika. Sara, Johan och Erik bor ju i alla fall i Sverige, men ingen bor precis i närheten.

– Det blir ensamt nu säger han till Astrid. Det blir ensamt nu.

Tårarna rinner längs med kinderna.

– Vem ska nu hjälpa mig att lösa det sista på korsordet, klappa mig på kinden och säga att det är dags att gå upp? Och vem ska nu skratta åt mina dåliga Norge-historier? Plötsligt känner han sig alldeles tom, han kan inte ens tänka sig hur morgondagen ska se ut. Han sjunker ihop mot sängen, lägger sin kind mot hennes hand och gråter stilla.

– Pappa! säger någon försiktigt och han känner en hand på sin axel. Jag är så ledsen jag kom inte fram i tid. Det är Sara som har kommit in i sjukhussalen. Han rätar på sig, torkar tårarna och svarar trött:

– Saragumman, det var omöjligt för dig att hinna fram i tid. Allt gick så fort.

– Vad hände pappa? Säger hon. Jag pratade ju med mamma igår morse och då verkade hon ju pigg.

– Efter förmiddagskaffet gick jag min sedvanliga lilla runda i trädgården och när jag kom in låg hon där på köksgolvet framför spisen. Doktorn säger att det var hjärtat. Hon var medvetslös när ambulansen kom. Jag fick ingen kontakt med henne efter det.

Sara kastar sig om pappas hals och storgråter.

– Lilla vän säger han och klappar henne ömt. Gråt inte. Det är livets gång. Doktorn säger att hon inte har lidit. Det var väl bra?

I Saras närvaro känner Tage att han måste vara stark. Han får inte tappa fattningen.

– Men pappa, hur ska det gå? Hur ska du klara dig själv?

– Lugn lilla vän, vi tänker inte på det nu.

Begravningen var vacker, men samtidigt också väldigt ledsam.

Han öppnar dörren, vänder sig om och säger:

– Ska Johan och Malin sova i lillstugan som förr? Jag har bäddat där.

– Javisst, svarar båda samtidigt. Det blir bra.

– Jag ordnar lite kvällsmat, säger Malin. Hon tar av sig jackan och går ut i köket.

Inte många ord fälldes vid matbordet. Johan tar ett djupt andetag och man hör att rösten sviktar när han säger:

– Vi har pratat lite och vi undrar om det inte blir bäst för dig om du flyttar in till stan, pappa? Det kommer att bli tungt med alla hushållssysslor och dessutom har du ju trädgårdsarbetet att tänka på. Vore det inte bättre att bo i en mindre lägenhet? Dessutom blir det ju närmare till t.ex. biblioteket och tobaksaffären.

- Om du bor i stan behöver du inte heller någon bil som kostar pengar, flikar Erik in.

Tage blir först väldigt upprörd, men tänker sedan att de menar ju faktiskt bara väl. Han svarar vänligt men bestämt:

– Nej, jag har inga planer på att flytta. Jag ska bo kvar här. Jag kan väl bara inte lämna Astrids och mitt paradis?

Det är oktober och det skymmer tidigt. Tage tittar ut genom köksfönstret. Han ser alla löv som ligger på marken. De har blivit alldeles för många nu. Imorgon måste han försöka ta sig ut och räfsa upp dem. Det kommer att ta tid.

Äpplena var grannen här och hämtade. Det var ju bra att de kom till nytta hos någon annan, tänker han.

– I min frys finns det inget äpplemos i år. Han drar en djup suck. – Jag har ett väldigt tungt jobb framför mig. Han har mer än en gång den här hösten tänkt att Astrid inte skulle ha misstyckt om han lämnade ”Paradiset” för ett enklare boende. Barnen ringer varje vecka och det är alltid någon av dem som försiktigt ställer frågan om han inte kan tänka sig att flytta. Det skulle kännas tryggare säger de.

– Jag bestämmer mig i alla fall inte ikväll, säger han halvhögt för sig själv. Han drar ner rullgardinen och går och lägger sig.

Det är dagen före julafton och det ”doftar jul” hemma hos Sara och Anders. Julgranen står på plats, julklapparna ligger i säcken och Sara pysslar med julskinkan i köket.

Jag trodde att det skulle kännas svårare, tänker Tage. Alla barnen brukar ju komma hem över julen, men i år är det helt annorlunda. I år är det jag som är gäst.

En liten knubbig arm läggs runt hans hals. Det är fyråriga Gustav som sitter i hans knä. De har läst sagor och pratat om tomten och allt spännande som ska hända imorgon.

– Morfar jag tycker om dig. Jag vill att du ska bo hos mig. Du kan väl bo i våran källare?

Orden och kramen gör att han känner sig varm och lycklig i hela kroppen, och i samma stund bestämmer han sig.

Han ger Gustav en kram, lyfter ner honom från knäet och svarar:

– Nej Gustav, jag kan inte bo i eran källare, men jag kan bo i ett hus i närheten.

Han går till köket, stannar i dörröppningen och lutar sig mot dörrposten.

Sara vänder sig om. Hon är röd på kinderna av värmen från spisen.

Vad vacker hon är, tänker han. Sin mor upp i dagen.

– Visst luktar skinkan alldeles underbart? säger hon.

Hon låter som Astrid också, tänker han.

För några sekunder står tiden stilla i köket.

- Jag vill att du efter nyår hjälper mig att leta efter en bra lägenhet här i stan.

Sara kastar sig om halsen på honom och säger:

– Älskade pappa! Det är klart jag gör. Vad glad jag blir! Det var den julklappen du kunde ge mig och mina syskon, och inte minst Gustav, som alltid längtar efter dig.

Tage ler och känner sig alldeles lugn inombords.

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Mja, här har ni en novell jag gjorde i åttan. Ha det i åtanke när ni läser den. Jag själv kan inte säga om jag är nöjd med den eller inte, men många lärare har kommit och givit mig beröm för den. Betyg: MVG! (Japp, det var ett utropstecken efter). Hade jag inte fått det hade jag inte vågat lägga upp den här. ^_^

Såja. Enjoy! :wub:

Det är livets gång

Sådär gullig som bara en åttondeklassare kan göra :D

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Rätt bra, men det känns som om du har plagierat den skickligt skrivna novellen "Ett Halvt Ark Papper" en del.

Vad är det för novell ?

Jag läser aldrig noveller, utan det var en uppgift vi fick då, vi skulle skriva om en lapp där det stog olika saker.

Ett halvt ark papper har möjligtvis inte skrivits av någon känd författare, vad han nu heter, för det var från honom våran lärare fick idén.

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Vad är det för novell ?

Jag läser aldrig noveller, utan det var en uppgift vi fick då, vi skulle skriva om en lapp där det stog olika saker.

Ett halvt ark papper har möjligtvis inte skrivits av någon känd författare, vad han nu heter, för det var från honom våran lärare fick idén.

August Strindberg, I tell you. August Strindberg.

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

  • 2 weeks later...

Vad det var som fick mig att skriva den här var en tidsbegränsad Svenskalektion, där man inte fick välja vad man ville skriva om. Kebab och x_simpa_x tyckte att jag skulle lägga upp den, så jag grävde fram den här tråden, och voíla! Jag ursäktar mig för eventuella stavfel grammatiska fel, då jag har skrivit av den nyligen nu ifrån ett papper som är ganska så oläsbart, och jag orkar verkligen inte rätta just nu. Editerade stycken.

Ett smultronställe

Av mig själv :lol:

Vi hade hittat världens underligaste smultronställe. Det låg i en stor glänta, mitt i em skog som består utav både granar, tallar, enar och lövträd. Det växte smultron där, självklart, det är därför vi, som inte har någon betydelse om vilka vi är, iochmed att jag, som har ännu mindrebetydelse om vem jag är, berättar omsmultronstället, och inget annat. Det var fullt med buskarsomsmultronen växte på, och det var svårt för oss att veta om det var smultronen eller platsen i sig som är underlig, för ingen av oss hade tidigare varit på ett smultronställe innan, så vi hade inget att jämnföra med.

Två nakna människor dansade runt i gläntan, en man och en kvinna. Vi gick fram till mannen, då vi var för rädda för kvinnan för att det såg ut som om hon nyligen hade svalt en extasy-tablett, och frågade honom vilka dom var. Vi lyssnade endast till tre ord av hans mening bestående av fem ord och sju stavelser, och dom tre orden var "Adam och Eva". Tyvärr hann vi inte reagera så mycket på vad mannen, även känd som Adam, hade sagt, för innan någon fortsätta på denna icke så livliga disskusion kom ett flygande tefat ner ifrån himmelenoch svepte iväg alltihopa som någonsin existerat på platsen där vi var. För en kort sekund existerade endast atomer, varkentid eller rum. Varenda neutron, proton och elektron svävade fritt och osammanhängande, svingandes och slungandes igenom rymden likt pingisbollar över ett pingisbord.

I nästa sekund var vi hemma igen, ochvi bestämde oss för att gå dit nästa dag, men knasigt nog, där fanns inga smultronbuskar längre.

Redigerad av Maimstream
Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Vad det var som fick mig att skriva den här var en tidsbegränsad Svenskalektion, där man inte fick välja vad man ville skriva om. Kebab och x_simpa_x tyckte att jag skulle lägga upp den, så jag grävde fram den här tråden, och voíla! Jag ursäktar mig för eventuella stavfel grammatiska fel, då jag har skrivit av den nyligen nu ifrån ett papper som är ganska så oläsbart, och jag orkar verkligen inte rätta just nu. Editerade stycken.

Ett smultronställe

Av mig själv :lol:

Rätt bra. Du skulle behöva korta ner meningarna på en del ställen, och så har du skrivit ihop mängder med ord (med flit eller ej, snyggt är det inte). Försök ersätta med något annat extacy- uttrycket för det förtar stämningen.

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Rätt bra. Du skulle behöva korta ner meningarna på en del ställen, och så har du skrivit ihop mängder med ord (med flit eller ej, snyggt är det inte). Försök ersätta med något annat extacy- uttrycket för det förtar stämningen.

Det där värmer.

Orden som sitter ihop orkade jag inte rätta, jag känner att det är dags att införskaffa ett nytt tangentbord snart. Jag vet inte varför, men jag gillar att skriva många meningar sedan Okka sa till mig att jag har en tendens att förkorta ner mitt skrivande så mycket som möjligt. Jag tog med extacy-uttrycket för att det var med på pappret, och mitt mål är ju förstås att vara så oseriös som möjligt när lärare ger mig uppgifter (Som när jag beskrev mig själv som en kille som helst av allt ville flyga till månen och äta en Plopp). Men jag finner skrivandet kul, och det är bra med konstruktiv kritik. Kul att iallafall någon läste den :lol:

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Den här novellen skrev jag som svenska-arbete. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk när den skrevs, så därför är den inte särskilt välskriven eller rolig. Att förstå vad som egentligen händer är svårt, inte ens jag fattar allt :unsure:

ifl:

”Fyfan! Vilken jävla huvudvärk. Alltid samma smärta när man vaknar.”

Han mindes förra kvällen tydligt. Eller nej, han mindes faktiskt inte ett skit. Vad var det som hände egentligen? Han kom ihåg den där jäkla musiken. Men hon. Vem var hon? Han kunde inte minnas ett skvatt om henne. Han satte sig upp i sängen och tänkte en stund. Brunt hår hade hon, det var det enda som han kunde minnas. Men varför, varför mindes han inte mer? Det var ju bara några timmar sedan. Hatet inombords blev starkare. Men vem var han så arg på?

Han ställde sig upp och gick ut i köket. Plötsligt mindes han svagt några glimtar av gårdagen, men fick bara en ännu värre huvudvärk. Han satte sig på en stol och försökte ignorera huvudvärken. Några glimtar av ett bråk kunde han se framför sig, men då huvudvärken snabbt blev värre slutade han att ens försöka minnas mer.

”Nåja, ny morgon, nytt liv och en dag närmare döden”, tänkte han för sig själv, reste sig upp och gick mot kylskåpet för att ta sig ett glas mjölk. När han närmade sig kände han en konstig stank, som nästan fick honom att rygga tillbaka.

”Vadfan är det nu då?”, tänkte han för sig själv när han öppnade kylskåpsdörren.

Lukten blev snabbt starkare, så han stängde kylskåpsdörren så snabbt han fått ut ett mjölkpaket.

Han tog sig en titt på mjölkpaketet. ”Bäst före 28 Mars” stog det med en stark, tydlig text.

”28?” tänkte han för sig själv. ”tjugoåttonde! Det var tjugofemte igår!”. Japp, det kunde han minnas tydligt. Han hällde upp mjölken i ett glas, men ångrade sig snabbt.

Mjölken var grön. Sådär härligt grön som mjölk är när man lämnat den ett halvår i kylen.

Ilskan och rädslan började spridas i kroppen.

”Vad är det som händer?” flög genom hans huvud.

Han kom fram till att det bästa han kunde göra nu var att glo på TV.

Fjärrkontrollen låg som vanligt på bordet, så han tog den och satte på.

”Idag, den 14 augusti, har exakt 24 000 harar...”

Detta räckte. Han slog snabbt av Tv:n och sprang mot ytterdörren. Han var bara några få meter ifrån dörren när den plötsligt öppnades. En man steg in i rummet.

Mannen var svartklädd. Väldigt svartklädd faktiskt. Japp, sådär läskigt svartklädd var han.

”Du” skrek mannen, ”Jag vet vad du gjorde med min fru!”

”Va?! Vad? När?” svarade han.

Ett skott hördes. Han började känna smärtan i bröstet. Allting svartnade, även tankarna. ”Vem var hon?”

Allting. Svart. Sådär läskigt svart.

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Vad det var som fick mig att skriva den här var en tidsbegränsad Svenskalektion, där man inte fick välja vad man ville skriva om. Kebab och x_simpa_x tyckte att jag skulle lägga upp den, så jag grävde fram den här tråden, och voíla! Jag ursäktar mig för eventuella stavfel grammatiska fel, då jag har skrivit av den nyligen nu ifrån ett papper som är ganska så oläsbart, och jag orkar verkligen inte rätta just nu. Editerade stycken.

Ett smultronställe

Av mig själv :(

Jaha, så där är den, den omtalade smultronstället. Vad säger man igentligen, den var bra, men som sagt första meningen blir lite väl lång kanske :)

Jag vet inte om du var tvungen att skriva med tefatet men den förstörde lite enligt mig.

Men fortsätt så Maim :D

Det där värmer.

och mitt mål är ju förstås att vara så oseriös som möjligt när lärare ger mig uppgifter (Som när jag beskrev mig själv som en kille som helst av allt ville flyga till månen och äta en Plopp).

Hahahhaa :unsure: , du är skön, hahaha :ermm:

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Skriv inlägg...

×   Innehåll kopierat inklusive formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har expanderats till ett media-block.   Visa länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share


×
×
  • Create New...