Jump to content

Spelrecensioner


Saleen
 Share

Recommended Posts

Vad menar du?

Du har först skrivit: Miami Vice är en av 80-talets bästa TV-serier,men funkar det som spel?Den frågan kan jag besvara direkt och svaret är:JA!

Sen har du skrivit massa dåligt om det och gett betyget 1/5

Tror iaf det är det han menar (;

Fast egentligen så missförstod jag bara.

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

  • 4 weeks later...

Portal

(OBS! Spoilers kan förkomma! OBS!)

Har tittat lite på spelat innan men inte bestämt mig för att klara det. Först trodde jag att det skulle vara lite mer äventyrsspel av det, lite fler platser och vara på etc. Men det är bra som det är faktiskt, eftersom det inte är så speciellt långt. Spelet är lite mystiskt av sig och ju längre in i spelet man kommer så anar man att någonting inte är som det ska.

Spelets bästa del, portalgeväret, är hur kul som helst! Utan det vapnet så hade spelet inte alls varit lika intressant... (quite obvious, aye?)

Det finns många kluriga utmaningar i spelet som man måste klara för att komma vidare och man får absolut inte glömma att använda sitt vapen fullt ut! Testa allt du kan komma på!

Jag trodde först att Portal skulle vara någonslags dålig test för portal-idén. Det var inte riktigt sant, det är en bra test! Alla utmaningar är tillräckligt svåra för att man ska säga "YESS!!" när man klarat dem efter några försök. (iaf jag B))

Jag gillar även alla detaljer, små texter som finns i gömda utrymmen, skyltar som finns med innan man börjar en ny level, rösten som följer med spelet igenom, tårtan, sången, ascii-bilderna i credits, allting känns så genomtänkt och bra.

Det som jag kan tycka fattas är karaktärer, det känns otroligt tomt när man springer från rum till rum och kan varken prata eller höra någon annan än roboten som följer med en hela tiden via kameror. Man får inte heller lära känna karaktären man spelar heller.

När man klarar spelet har man fortfarande en del frågor kring det som hänt. Det är bara posititvt enligt mig! Då finns det alltid liite mer hopp om en 2:a! B)

4 / 5

Redigerad av Saleen
Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Namn: Heatseeker

Genre: Jetfighter

Kom år: 2007

Platformar: PS2, Wii, PSP

Utvecklare: Codemasters, IR Gurus

Det finns många bra flygsimulatorspel. Microsoft har sin Flight Simulator serie tex. Men är man ett fan av vilda luftstrider så räcker inte Flight Simulator särskilt långt. Spel som Aces High, Fighter Ace och Battle of Brittain 2: Wings of Victory passar då bättre. Men på tronen av Flygstrids spel sitter utan tvekan Ace Combat serien vars första spel släpptes redan 1995. Kritikerrosad av många, och konkurrensen har i princip motsats gång på gång. Men det finns ett spel inom denna genre som underskattats enligt mig. Nämligen Codemasters Heatseeker.

Spelet har definitivt fått smaka på mer ris än ros. Faktiskt mer ris än vad det förtjänar. Visst, ens flygplan kan träffas av 10 missiler utan att ta någon skada alls, man har oändligt med ammunition, men förutom det så tycker jag att Heatseeker är ett strålande stridsflyg spel. Bara för att Ace Combat satt en väldigt hög ribba när det gäller stridsflygs spel så betyder inte detta att HEatseeker på något sätt är dåligt.

Även om spelet bara har 18 banor som man kan klara av i en sittning om man så vill (vilket jag aldrig vill utan därför spelar om mina favoritnivåer några gånger) så är det just att köra om banorna som är så roligt. För varje svårighetsgrad man kör på, låses också ett bonusmål upp. Klarar du av bonusmålet så kan du låsa upp fler vapen och ibland även ett nytt flygplan. Detta gör att man faktiskt vill spela om varje bana minst tre gånger så att man senare i spelet kan, på riktigt, äga sönder sina oskillade motståndare. Så hur lång tid det tar att klara spelet beror helt på dig.

Så om ni tröttnat på Ace Combat, så kan jag tipsa er om det här spelet. Om ni känner er osäkra pga tex IGN's låga betyg så är det bara att låna spelet innan du köper det. Men så dåligt är det inte. Helt klart värt ett högre snittbetyg än vad det har.

Score: 8/10

heatseeker-20070529053004377-000_1001969_0.jpg

Redigerad av Renard
Länk till kommentar
Dela på andra sidor

  • 1 month later...

Resistance: Fall of Man

(PS3)

Resistance: Fall of Man följde med min PS3 när jag köpte den. Det gjorde även Motorstorm, men jag sålde det (oöppnat) till min spelbutik för ringa 150 kronor, och jag tänkte även sälja Resistance till dem men bestämde mig för att ge det en chans. Nu i efterhand är jag glad att jag gjorde det, för det här var ett rätt bra spel.

Spelet handlar om amerikanen Nathan Hales händelser under några dygn i det ockuperade Storbritannien i mitten av nittonhundratalet. Fienden är inte tyskar som man kanske väntade sig, utan utomjordingar. Ja, eller åtminstone något åt det hållet, för exakt vad de är får man aldrig reda på. Man vet bara att människor kan bli smittade och "konverteras" till dessa Chimera, som de kallas. Fienderna är tyvärr trots allt ganska fantasilösa och framförallt uttjatade. Det finns banor där du möter samma fiende hela tiden, och andra där du ser ett rätt genomskådligt mönster. Fullt krig, reinforcements till båda sidorna striden, människorna vinner slaget, går vidare, anfalls av skorpionkrypen (ett tidigt stadium i deras utveckling (många Chimera-fiender är samma art men i olika utvecklingsstadier) är skorpionliknande fiender som kommer i mängder, ofta i bakhåll med ett femtiotal individer åt gången) i ett bakhåll, går vidare, fullt krig, reinforcements, bakhåll... Banorna är ganska fantasilösa men framförallt otroligt gråa och grafiskt kräktråkiga. Hela färgpanelen består av olivgrönt, grått, mörkgrått, ljusgrönt, svart, brunt, mer grått, gult, mer grönt... Modelleringen ser man ändå kan vara väldigt bra. I ett så tidigt stadium i PS3-spelens historia är det trots allt ganska imponerande hur detaljerade ansikten man lyckats åstadkomma.

Storyn berättas genom visande av kartor och små filmklipp med en kvinnlig berättarröst som faktiskt alltid säger samma sak. Hur man än vrider och vänder på det är det alltid samma sak som sägs: "Det var med nöd och näppe som Hale och resten av styrkan lyckades slå tillbaka fienden vid [sTAD]. Vi fick rapporter om att våra styrkor vid [sTAD 2] var i kraftigt underläge. Vi skickade resten av våra styrkor dit för att försvara det sista som fanns kvar av [sTAD 2], för lyckades man inte hålla kvar [sTAD 2] skulle allt vara förlorat". Efter nästa bana får man höra samma sak; byt bara ut namnet på städerna så har ni samma koncept. Städerna, händelserna och orden är utbytta men grundhandlingen är alltid samma sak; "all would be lost" är en fras som upprepas alldeles för ofta.

resistance-fall-of-man-20061110064419046_640w_1018809_1.jpg

En av de coolaste bossfighterna. Vapnet är LAARK, ett raketgevär med laserstyrda raketer som kan stanna i luften.

Färgpaletten är alltså urtrist, handlingen upprepande, fienden alltid desamma och nån rejäl spelmässig höjdpunkt saknas. Trots det är det något jag inte kan sätta fingret på som gör spelet förbaskat roligt att spela. Det måste vara vapnen.

Det finns fler än tio olika vapen och minst fyra granattyper. Nästan alla vapen har sekundära funktioner som används i många olika situationer. Förutom människans standardvapen M5A2 Carbine med granatkastare som sekundärfunktion finns det hagelbössa, sniper (med slow motionfunktion), jonkanon, ett slemvapen liknande BioSludge från Unreal Tournament, enhandsuzis med målsökande laserskott, laserstyrt raketgevär med luftbromsade raketer som kan stanna i luften, eldkastare, ett vapen kallat Auger vars skott går genom väggar och till sekundär vapenfunktion har en inpenetrabel luftsköld (som bara du själv kan skjuta igenom), spikpistol med studsande skott...

Det roliga med variationen av vapen är att till varje situation finns ett speciellt vapen som fungerar allra bäst. De sekundära vapenfunktionerna gör ibland att ett vanligen värdelöst vapen fungerar perfekt i just den situationen. Bästa exemplet på det är väl snipern tillsammans med spelets knepigaste fiender, nämligen de som hoppar på väggarna, skjuter dig och snabbt hoppar till nästa vägg. De är nästan omöjliga att träffa med standardvapnen om de har bra lägen och du inte har det. Fram med snipern, för trots att man kanske hellre skulle ta nåt med hög avfyrningshastighet gör slow motionfunktionen att man hyfsat enkelt tar ut de vägghoppande kräken.

Granaterna är också varierade. De fyra granattyper jag stött på hittills är vanlig granat, spikgranat, eldgranat och sköldgranat. Den vanliga fraggranaten behöver ingen vidare förklaring, men de andra är lite ovanligare. Spikgranaten kastas iväg, landar, flyger sedan upp en meter i luften och detonerar. Ett tjugotal spikar åker i alla riktningar och tömmer effektivt trånga rum. En jäkla kraftfull granat som tidigt blev min favorit. Eldgranaten kastas iväg, fastnar på golv, väggar eller tak och börjar spruta ut lättantändlig gas. Efter två-tre sekunder antänds gasen och bränner upp allt i molnets diameter. Ett väldigt effektivt sätt att bli av med skorpionkrypen både innan och efter att de kläckts ur sina ägg. Sköldgranaten är väldigt effektiv när man möter ett gäng fiender som friskt skjuter i din riktning. Granaten funkar bäst mot större samlingar fiender eftersom de fångas in i en sfär av en reflekterande barriär som studsar tillbaka deras skott på sig själva. Granaten funkar också väldigt bra om du känner dig omringad; kasta den vid fötterna på dig så är du skyddad.

resistance-fall-of-man-20061019114911339_640w_1018809_2.jpg

Vad som är roligt med Resistance är intensiteten och vapenvariationen.

Dåligt är färgpaletten - fler färger än på denna bild är inte att vänta.

Att lira Co-Op med en polare är väldigt enkelt pga enkla kontroller och ett no-brainspelande, men så är det heller inte lika fantastiskt roligt som i Rainbow Six Vegas. Som jag skrev i Rainbow-recensionen är det lättare att få igång en kompis till Resistance än till Rainbow Six Vegas, men det är trots allt inget mer än att man skjuter dubbelt så mycket skott på fienden och ibland får styra resp. skjuta från ett fordon samtidigt. Det man behöver säga till sin kompis är i princip "okej, du springer med vänsterspaken, siktar med högerspaken, skjuter med R1, skjuter alternative fire med L1, kastar granater med O och byter vapen med R2. Sen kan du hoppa med X och basha med /\ också, det är väldigt bra i närstrid". Sen räcker det för flera timmars hyfsat underhållande Co-Op-spelande men jag lovar er, har ni tålamod med att lära in alla specialtekniker som behövs till Rainbow Six Vegas kommer ni ha så otroligt mycket roligare med det spelets Co-Op än till Resistance.

Omspelningsvärde finns i och med att nya vapen dyker upp på din andra spelomgång och att det ger mer utmaning att köra på svåraste nivån. Tyvärr är inte utmaningen en fråga om skicklighet utan snarare tålamod, för det blir egentligen inte svårare utan tar bara längre tid. Fienden är fler, skjuter mer, skadar dig mer och du tar längre tid på dig att läka. Skaffade du spelet tidigt och har sedan dess köpt på dig en DualShock 3 rekommenderar jag att du kör om spelet, för så bra precision på "riktningen" av vibrationerna har jag inte känt i något annat av mina fem spel med vibrationsstöd. Blir du påhoppad från höger känns det verkligen att någon kommer från höger. Coolt så det heter duga.

resistance-fall-of-man-20060921092454942_640w_1018809_3.jpg

Spelet har onekligen snygg modellering och ljussättning, men färgpaletten sträcker sig inte långt på det optiska spektrat.

Spelet är min definition av ordet "okej" när man pratar om hur bra något är. Varken storyn, banorna, grafiken eller spelkänslan reser sig till något speciellt klimax och känns helt enkelt "okej" rakt igenom. När man kört klart spelet är man knappast förändrad på samma sätt som till exempel GTA Vice City fick upp mina ögon för hur spelvärlden kan se ut. Likt förbaskat sitter man där och småmyser hela tiden över hur kul ett så medelmåttigt spel kan vara. För mig är det ett mysterium, för jag är den som tycker att storyn är bland det viktigaste i spelvärlden. På så sätt kan man ändå säga att Resistance fått upp mina ögon för en sak - det är inte handlingen som är det viktigaste i spel. Inte heller är det grafik, fysik, variation eller soundtrack. Det är underhållningsvärdet som allt handlar om, och där har Resistance lyckats förvånansvärt bra.

________________

+ Underhållningsvärdet och intensiteten

+ Många varierade vapen och granater

+ Omspelningsvärde, bland annat pga nya vapen

+ Stort multiplayer med upp till 40 spelare samtidigt

+ Enkla kontroller som underlättar för ett snabbspel med en, två eller tre polare på delad skärm

+ Väldigt, väldigt bra DS3-stöd

- Grått, grönt och grafiskt urtråkigt

- Klimax i handling, fiender, bossar, grafik eller spelupplevelse saknas

- Tunn handling som konstant känns upprepande

- Den långa listan med achievements är kul, men man skulle gärna veta vad som krävs för att uppfylla dem.

- För simpelt och medelmåttigt Co-Op. Det krävs mer än dubbla skottsalvor för att komma upp i Rainbow Six Vegas underhållningsnivåer.

SLUTBETYG: :):):( (3/5)

Spelet hade kunnat få 4/5 om det inte var för att paletten var grågrön och trist, och ifall det inte var samma tre fiender hela spelet igenom oavsett hur många andra fiender som fanns på banorna. Lite mer variation önskas helt enkelt. Då kanske en fyra hade uppnåtts, och en femma hade varit möjlig om Insomniac utnyttjat den potential de onekligen visat sig ha för att skapa en bra story.

________________

Spel kvar på listan:

Super Stardust HD (PS3, via PSN)

Army of Two, när jag spelat klart det. Verkar inte få nåt höjdarbetyg än, tyvärr. ;)

GTA IV kommer nog inte få någon recension, men jag kan nog slänga in en kommentar ändå.

Grand Theft Auto IV

Betyg går inte att sätta för GTA-spel, alla får ändå ~5/5 trots att man ogillar vissa spel och skillnaderna emellan dem. GTA IV saknar GTA-känslan, som byggs upp av ett rejält soundtrack. Staden är kanske levande men den känns ändå död för att den saknar ställen att åka till bara för att, ja, vara där helt enkelt. Vice City och speciellt San Andreas kryllade av platser man plötsligt kände för att besöka, men stadsplaneringen av 3D-generationens Liberty City verkar vara hemsökt av tristess. Sorry man, det här var en besvikelse. Euphoria och RAGE i all ära, men ett GTA-spel är absolut ingenting utan ett rejält soundtrack. Spelets internet, radioreklam, billboards och tevereklam bidrar till stadens egenheter liksom de hundratusentals ljudklipp som finns inspelade från vanliga peds, men det är ändå ingen levande stad för mig. Multiplayerdelen kändes spännande till en början men snart tröttnade man faktiskt, delvis på grund av att MP-grenarna inte är någon av de vanliga (Capture the Flag, Assault etc.). Hade man tagit med Vice City Stories 12 multiplayerlägen hade GTA IVs MP varit makalös. (Åh, just ja - den där dealen jag pratade om, den blev aldrig av. Bastard.)

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

EnemyEngaged2_1018851_0.jpg

Enemy Engaged 2

Efter följren till "Enemy Engaged Comanche Versus Hokum" är här och har funnits ett tag. Men jag drar en recension ändå.

Enemy Engaged 2 är en militär helikopter simulator där man kan välja mellan två helikoptrar RAH-66 Comanche och Ka-52 Hokum. Det finns ingen story i detta spel men det finns uppdrag så kallade missions. Kör man uppdrag så startar man på en flygbas och får välja bland en rad med uppdrag.

När man är klar med sitt uppdrag så återvänder man till baasen för att få sitt nästa uppdrag. Det finns också Free Flight då man inte har några uppdrag man måste följa, Och man kan välja mellan att vara odödlig, osynlig, oändligt mned ammo/bränsle och vilken tid på dygnet det ska vara.

Alltså, Namnet free flight säger ju allt.

Det är inte någon gigantisk skillnad mellan menyn i "EECvsH". Det finns ju mer alternativ i options för te.x grafik och kontroller. men inget tilltalande.

Dom banor som finns är dom från just "EECvsH". Väl inne i spelet kan man se skillnaden på på helikoptrarna, det är främst texturerna som är förnyade och då stöd för snyggare effekter så som skarpare skuggor med mer. Det gör mig lite besviken är att rösterna är kvar sedan EECvsH. Förutom nya byxor är inte så mycket ändrats i cokpiten.

Känslan i strid är den samma, samtidigt som man kan höra andra prata via radio så kan man själv vara upptagen i strid. Att sedan upptäcka att dom som kallar på hjälp via radio bara är några kilometer ifrån gör att man känner sig viktig. Och så klart rösten som säger när nåt är pågång så som en missil är låst på en själv och man måste trixa med flare för att missilen inte ska träffa.

+ Det går att spela Online upp till 16 spelare

+ Snyggare grafik än EECvsH

+ Håller rätt så länge för oss simulator kåta spelare

+ Har än kvar denna underbara känsla i strid.

- Mycket taget från EECvsH så som ljud och modeller

- Inte så aktiva spelskapare (sega med patchar)

- Inte lika snyggt som FSX (Även då utgivnings året är )

Jag tycker ändå att detta är ett bar spel, men på grund av så mycket saker som påminner om EECvsH så är det inte lika sexigt. Även detta så skulle jag vilja ge spelet 4/5 men det blir bara:

:):):( /5

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Super Stardust HD

(PS3 via PSStore)

[youtube-old]F2UdDb-VG5c[/youtube-old]

Officiella trailern.

Klicka här för högre kvalitet (HQ-hax omfgzor).

Super Stardust HD är ett spel som laddas ned via Playstation Store. Du som sett eller spelat Asteroids eller någon av dess hundratals kloner kommer känna igen dig direkt i konceptet, skillnaden här är att planeten är i 3D och inte nån 2D-skärm som aldrig fylls på. Du styr ett rymdskepp och ska skydda en planet som anfalls av fienderymdskepp och inkommande asteroider. Det finns fem världar á fem faser, där de fyra första alltid går ut på att rensa banan på asteroider tills fiendestormen kommer. Döda alla fiender och fasen är avklarad. Sista fasen på varje värld är alltid en bossbana. Ett enkelt koncept, men vem har sagt att spel behöver vara komplicerade för att vara roliga?

Till din hjälp har du tre sorters vapen: Rock Crusher, Gold Melter och Ice Splitter. Som du kanske hör på namnen duger de till olika saker, det är nämligen så att de asteroider som kommer in är av tre typer: sten, guld och is. Alla tre vapen går att uppgradera genom att plocka upp pickups som kommer fram ur asteroidernas gröna kärnor (syns på bild 2 längst ned till vänster, under explosionerna).

Väntar man med att plocka upp en vapenuppgradering blir den snart en uppgradering till ett annat vapen. På den första världen finns bara stenbumlingar så givetvis vill man bara ha "stenvapenuppgraderingen". Det är väldigt knepigt att säga åt en medspelare att vänta på isvapenuppgraderingen tills den blir en "stenvapenuppgradering", för dels måste man ha koll på var man själv flyger omkring, dels var den andre flyger omkring, och dessutom ska man ha koll på vilka uppgraderingar den andre tar...

"Nej nej ta inte den, ta inte den!!!"

"Vadårå?"

"Nej, vänta på den tills den blir grön!"

"Vadå, den är ju en uppgradering?"

"Till isvapnet ja, men det är värdelö--"

"**ICE SPLITTER UPGRADED**"

"*arrhh...* *mutter, mutter* :P "

...när man istället väldigt gärna tar en stenuppgradering eftersom isvapnet är värdelöst på de 10 första banorna. Jag har iofs bara spelat med nybörjare (såklart) än så länge så det kanske är lättare när folk har koll på de väldigt simpla strategierna som gäller med pickups. Vänta på rätt vapenuppgraderingar men inte för länge, för då blir de bara poäng. Ta inte extraliv utan vänta tills de "degraderas" till sköldar eftersom de är en sorts extraliv, men man får behålla poängmultipliers. Har man redan sköld ska man förstås ta extraliven, eftersom en extrasköld bara ger effekten av en släppt bomb, et cetera, et cetera. Små grejer man måste tänka på för att ta rätt pickups och klara sig så länge som möjligt. Folk som spelar för första gången tar ju förstås allt de kommer åt, men man får ibland se till att undvika både asteroider, fiender och till och med pickups för att komma så långt som möjligt.

Svarta tusenfotingar, de jävligaste fienderna jag stött på hittills. Jag kommer inte

längre än till bana 4-4, de är för svåra och för många. Långt till höger syns bombskeppet.

(Klicka på bilden för högre upplösning, men tyvärr lite sviktande bildkvalitet.)

Spelet är, som ni ser, jäkligt snyggt. Det är färgsprakande, detaljerat, har aldrig laggat (konstant full framrate) och spelas i full HD, 1080p. Det ser riktigt läckert ut på en stor HDTV men faktiskt även i mindre format. Har du en PS3 uppkopplad till en HDTV kan du åtminstone tanka trailern (finns på PSS) eller helst demot, givetvis. Det finns ett tiominutersdemo som såklart är gratis, en fullversion för 70 kronor och ett tilläggspaket som kostar ytterligare 70 kronor (om jag inte minns fel). Själv surfade jag runt lite slött i PSS nån natt för flera månader sen och letade efter trailers och demos på spel jag kunde tänka mig köpa. Jag tankade ett tiotal demos från Sonys egna skräpproduktioner de kräver löjliga summor för, men så stötte jag på Super Stardust HD. De tio minuterna spelades om och om igen, jag ville försöka komma till bossen på de ynka tio minuterna, men jag misslyckades såklart varje gång. Det var så kul att jag bestämde mig för att köpa det, och 70 spänn är verkligen ingenting för det här spelet. Faktum är att det inte bara är det enda PSS-spel som är värt sina pengar, det är dessutom det enda spelet som faktiskt är värt pengar över huvud taget. Och då blev det istället vansinnigt billigt. Jag har funderat på expansionspaketet men jag väntar med det tills jag åtminstone klarat sista nivån.

Styrningen är väldigt enkel. Vänsterspaken styr riktningen (och farten) på skeppen, högerspaken styr vapnen. Du skjuter alltså i alla riktningar, och inte bara dit du åker. /\[]XO används inte alls och L1/R1 väljer vapen. Det enda man behöver hålla reda på är egentligen L2 och R2, som ger turbo och bomber. Turbon är användbar när man behöver komma ifrån en plats så snabbt som möjligt, och man inte kan skjuta sig en fri väg ut ur asteroidbältet. Den fylls på efter några sekunder så den behöver man inte snåla på. Skillnad är det på bomberna som levereras av speciella skepp (syns avlägset till höger på bild 1). De ger poäng vid banans slut om man behållit dem, och även om de inte är så ovanliga som extraliv är det ändå en bristvara man ska vara lite försiktig med. Totalt finns det alltså 7 pickups: Extraliv, sköld, tre st vapenuppgraderingar, poäng och bomber.

Färgsprakande, detaljerat, fartfyllt och i Full HD. Super Stardust HD bör inte missas.

(Klicka på bilden för högre upplösning, men tyvärr lite sviktande bildkvalitet.)

Musiken i spelet är härlig, det känns som äkta gammal spelmusik men i lite modernare tappning med lätt techno och popbeats. Bossmusiken som lyckligtvis är densamma spelet igenom är fullständig :wub:-stämpel på. Skulle det vara så att du inte gillar musiken kan du hur lätt som helst skapa en egen spellista i pausmenyn. XMB-musikmappen kommer upp och hittills är väl det här det närmaste man kommit ingame-XMB än så länge, förutom det fåtal spel som har smarta Friends-menyer. (Army of Two är ett exempel.) Spellistan kan ändras när som helst med alla grupperingsfunktioner som finns i vanliga XMB.

Sammanfattningsvis är det är vansinnigt snyggt och prisvärt spel som för mig inte har några stora brister alls. Visst vore det roligt med lite smartare Co-Opspelande, och gärna online. Just nu måste man hålla tätt ihop innan den ena spelaren drar med den andre ut i kanten. Skärmen är alltså inte i splitscreen utan i fullskärm. Det gör tyvärr att enkelheten att navigera sitt skepp försvinner eftersom man inte längre alltid är i centrum på spelplanen. DualShock 3-stödet är över förväntan bra och ökar spelkänslan ytterligare. Att se maffiga, färgsprakande explosioner i HD medan händerna vibrerar som galna är nåt man inte borde missa. Tanka demot, ni kommer gilla det! Perfekt att köra igång i några minuter och avbryta när som helst. Whatcha waitin' for? :)

________________

+ Priset. 70 kronor är en spottstyver.

+ Grafiken, färgerna och detaljerna

+ Intensiteten

+ Musiken

+ DS3-stödet

+ Bra och smått beroendeframkallande demo

+ Bra stöd för egen ingame-musik

- Svår Co-Op pga ocentrerad fullskärm och att man inte kan röra sig helt fritt på planen

- Lite väl plottrigt på burkteve

- Inget onlinespelande

Det är väldigt svårt att välja om det ska bli en fyra eller femma. Femmor är nåt jag ger riktigt spektakulära spel, men med så bra musik, grafik, spelglädje och intensitet och dessutom med tanke på att spelet är ett arkadspel som laddas ned för så lite pengar, och inget man köper i butik för femhundra spänn, så bara måste jag ge toppbetyg.

SLUTBETYG: :P(w00t)(w00t)(w00t)(w00t) (5/5)

Redigerad av Henkibojj
Länk till kommentar
Dela på andra sidor

  • 5 months later...

Call of Duty 4: Modern Warfare

Texten innehåller spoilers.

Call of Duty 4 är ett FPS där man följer två stycken personer den ena är med i SAS och den andra är med i USMC. Man gör även ett flashback mission som Captain Price, kapten i SAS-gruppen. Uppdragen är varierande och roliga. På ett uppdrag ska man till exempel skjuta en person på ca 750 meter medans andra uppdrag är man inne i någon stad i mellanöstern och slås. Och i ett annat uppdrag sitter man i ett flygplan och skyddar ett gång SAS gubbar på marken. De enda sakerna som är synd med storyn är att den är för kort. Ca 6-7 timmars speltid. Och sen är det synd att

Captain Price dör

<--- Läs om ni har klarat storyn.

Lite kort bakgrund till storyn. USA har precis anfallit något land i mellanöstern. Ens uppdrag blir att hitta och döda landets diktator Al-assad som dödade många amerikanska soldater i en kärnvapenexplosition. Man ska också leta upp hans kompanion Imhran Zakhaev.

När man har klarat storyn, eller tidigare om så önskas, så kan man klicka sig in på multiplayer delen. Där hittar man två riktigt roliga saker, dels online och sen också split screen. Online är väldigt roligt är själv i den högsta levlen, för andra gången. Det finns många roliga challeges om man tycker det är för simpelt att bara spela vanligt. Man kan också välja mellan olika typer av game modes bland annat; Team deathmatch, FFA, Domination och Headquarters. Ett stort plus är att det finns många olika maps som varierar sig mycket.

Split screen är också väldigt roligt att spela med någon eller några kompisar. En bana som är rolig att spela är Shipment dels för att den är liten och då blir det mycket mer intensivt. Händer att jag ibland lirar med bara kniv och granater på den banan. Sen finns det också endel bra sniper banor bland annat Crossfire och Countdown.

Betyg 5/5

+ Bra grafik

+ Bra ljud

+ Underhållande story

+ Roligt Online läge

+ Bra kontroller

+ Perks

- För kort story

- Hade varit roligt om man hade kunnat ha ljuddämpare på någon av sniperserna.

- Fortfarande ganska dyrt i alla fall till ps3

post-14426-1227131751_thumb.jpg

Redigerad av Fiskaren
Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Mirror's Edge

(PS3)

Action, Platform, FPS

mirrors-edge_1063182_0.jpg

H
öga förväntningar hade man på det här spelet efter man laddat ner första teasern på PSN i maj. Man blev verkligen helsåld på dom starka färgerna. Att man såg sina armar, ben och fötter. Att kunna springa fritt över skyskrapornas takåsar i en framtida storstad. Demot kom och man spelade igenom det en två, tre gånger första gången. Bokade spelet direkt efter det.

L
ite om spelet.

Du spelar som Faith, en såkallad "Runner" som lever i en stad kontrollerad av polis och övermakt. Ditt jobb är att leverera meddelanden via hustaken. Där polisen inte kommer åt lika lätt.

Faiths syster blir inblandad i en konspiration med diverse karaktärer. Faith försöker hjälpa och plötsligt är hon polisens måltavla nr 1.

H
ämtade ut spelet i fredags och satte ivrigt igång att spela. Vad man slås av i början är hur stressad man blir när man spelar det första gången. Man lever sig verkligen in i rollen som Faith, när man hoppar runt bland lyftkranar, fläktsystem, reklamskyltar på soldränkta höghustak. Riktigt hisnande ibland. Tempot är enormt när man känner "blues" hasandes i nacken under det första kapitlet. Ständigt jagad leds man av sin radiokontakt på byrån som ständigt håller koll på olika flyktvägar man tvingas använda i jakten på att undkomma polisen. När man även blir jagad av helikopter utrustad med en kulspruta blir det svårt att inte stressa, och rätt ofta händer det att man missar ett till synes enkelt hopp. Till följd av att man hör ett vinande ljud och... splaaaat, craaaaaack! Fina ljudeffekter minsann.

S
pelets styrka är alla spännade utmaningar, hur man tar sig till till punkt A till punkt B på snabbaste sätt. Grafiken! En del kanske ogillar att spelet bara går i fem färger; rött, orange, gult, blått, och grönt. Men jag älskar det. Det ger en väldigt speciell känsla som är svår att beskriva. Det här med röda dörrar och ramper osv, går vad jag vet inte att ta bort. Hade varit roligt om man kunde köra utan detta. Dock, säkert väldigt svårt!

Dock saknas en del antialiasing och PC-spelarna lär få ett snyggare spel iom
.

S
tridsystemet är inte det bästa, men när man väl lärt sig det så funkar det bitvis riktigt bra. Nu går ju spelet inte ut på att meja ner varenda fiende man ser, snarare tvärtom. Man kan göra det om man vill, men ofta är det enklare att bara fly.

Så för dom som förväntar sig mycket FPS, har inte speciellt mycket att hämta på den fronten. Att sikta är inte heller det lättaste på konsol. Väldigt sköna vapenljud dock. Härligt eko när man skjuter inomhus med machinegun.

F
rustrerande!

På vissa ställen kan man fastna ordentligt ibland. Man sliter sitt hår av frustration! Spelet kan vara riktigt svårt och ibland vill man bara slänga kontrollen rakt in i tvn. Men ofta är det för att man gör helt fel. Mycket är logiskt, men vissa grejer kan man sitta och tänka: Hur fan tänkte dom här? Svårigheten försvinner ju ändå när man löst problemet.

M
iljön och banorna skiljer sig rätt mycket, vilket är väldigt bra. Finns ingen risk att tröttna på repetivitet här. Men själva spelsättet är ju likadant hela tiden. Hoppa dit, gör en wallrun och hoppa upp på den där avsatsen, spring, hoppa! Tycker det roligaste momentet var att jaga andra runners. Tyvärr är det en liten del av spelet bara.

V
et inte hur många timmar det tog att spela igenom, men speciellt långt är det inte. Inget som stör mig, då jag hellre ser kvalité än kvantitet. Eftersom det rör sig om en trilogi så kan man inte förvänta sig ett spel som är hur långt som helst heller.

Tråkigt var det när det tog slut, dom sista kapitlen var riktigt roliga och man hade gärna velat ha mer. Slutet var mäktigt!

___________________________

+ Varierande banor, nyskapande spelsätt.

+ Animationen, spelkänslan, du "är" Faith.

+ Grafiken, ljudeffekterna.

- Dåligt med antialiasing.

- För lite parkour, för mycket pang pang.

- Ingen större frihet.

Slutbetyg

:rolleyes::o:w000t::lol:
/
:lol:
:lol:
:wub:
:wub:
:wub:

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

  • 1 month later...

Mirrors Edge

be8u2u_1078476_0.png34glp9s_1078476_1.png2l96436_1078476_2.png

Dator: E4500 @ 2,3 Ghz, 4850 512 MB, 2 GB RAM.

Inställningar: 1650x1050, 4xAA, Texture Detail: Highest, Graphic Quality: Highest, PhysX Support: OFF.

För ungefär 6 månader sedan så hypade jag lika hårt som vilken random 12-årig flicka gjorde när de fick reda på att Sims 3 skulle komma. Det var bara att vänta, vänta och vänta.. Sedan vänta lite till eftersom DICE förstår att singleplayer-spel inte säljer lika mycket idag som de gjorde för 10 år sedan. Det kan man se som både positivt och negativt. Jag tycker nog att det är mest postivt i längden.

Dagen D, 15 Januari, 2009.

Vi kan börja med att säga att mina förväntningar var relativt positiva, även om spelet fått allt mellan 5/10 till 10/10 från spelmedia. De allra högsta betygen kom från diverse speltidningar/sidor från Sverige. Nationnalism, kanske? Iallafall, jag gillar verkligen DICE och deras tidigare spel. Battlefield-serien har varit galant och 1942 var faktiskt det spel som fick mig att börja spela fps online. Online överhuvudtaget, faktiskt.

Jag började med att installera, och startade upp spelet. Allt var lugnt, inga störande antipiratskydd som skulle förstöra min spelupplevelse. Eftersom jag ungefär en månad tidigare köpte GTA IV, tillsammans med all världens "antipiratskydd" som endast kunde tas bort genom att cracka spelet. 200 miljoner kronor har jag hört att Rockstar skulle lagt ner på det. 200 miljoner kronor rakt åt helvete.

Förlåt! Jag lovar att jag inte ska snacka mer skit om Rockstar. Gå vidare brukar vara lättast.

Jag kom in i huvudmenyn, ställde in de inställningar jag skulle ha och startade spelet. Det tog ett tag att förstå kontrollerna eftersom tutorialen FORFARANDE VISADE KONSOLLKNAPPARNA - Majoriteten spelare som köpt detta spel till PC, köpte det för att spela med mus och tangentbord. Varför inte säga att jag hoppar med space istället för.. typ, Q58? Det kan väl inte varit så svårt att fixa?

Annars så skulle jag säga att det inte är mycket som skiljer sig från konsollversionen, förutom att PC-versionen.. (here it comes).. ÄR SJUKT JÄVLA MYCKET SNYGGARE!

Den visuella designen (den rena staden med vita hus och färgglada detaljer i kontrast) tillsammans med PC'ns möjlighet att maximera grafikinställningar gör detta spel till, ja, årets snyggaste spel. (kanske inte lika snyggt som Crysis: Warhead rent tekniskt, dock.)

DICE har verkligen lyckats med att göra det dem lovade, när spelet började tillverkas. Att göra ett FPS där vapnet inte är i fokus utan försöka använda första-persons-perspektivet på ett annat sätt. I detta fall får du endast de vapen som du tar från poliserna, och du får endast ett magasin per vapen. (det som sitter i) Detta gör att du ser till att använda varje kula noggrant och det gör så att det inte går att köra en rambo. Alltså, kasta en granat och sedan ösa 200 kulor från ett maskingevär.

Storyn är ganska tunn, jag bryr mig inte speciellt mycket om karaktärerna och jag glömde vem elakingen var i slutet, vad han gjort samt vem som ägde vad osv. Dock så tycker jag att de fått till "polisstat"-känslan och ban-designen var riktigt coola vid sina ställen. Ibland var det samma sak ett par gånger, men i och med att spelet bara har 7 timmar (var jag läst) speltid i singleplayer-läget, så blir man klar ganska snabbt och kanske inte hinner märka av att man gjort samma saker flera gånger.

Spelet var tillräckligt svårt på normal, och man var tvungen att vara på G och använda slomotion-egenskapen för att klara sig när polisen kom.

Ibland jagade man (inte så svårt) och ibland blev man jagad, vilket var jobbigt och as-stressande. Denna sekvens i spelet var avvikande och spännande.

Ett välgjort, nyskapande, originellt och snyggt spel. En del säger att det är linjärt, det fnyser jag åt eftersom jag inte alltid ser det som något negativt.

8/10.

Redigerad av Saleen
Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Jag kom in i huvudmenyn, ställde in de inställningar jag skulle ha och startade spelet. Det tog ett tag att förstå kontrollerna eftersom tutorialen FORFARANDE VISADE KONSOLLKNAPPARNA - Majoriteten spelare som köpt detta spel till PC, köpte det för att spela med mus och tangentbord. Varför inte säga att jag hoppar med space istället för.. typ, Q58? Det kan väl inte varit så svårt att fixa?

För mig står det att man hoppar med space, nu har jag i och för sig laddat ner spelet. Det kanske är på grund av det som det står korrekt för mig?

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Skriv inlägg...

×   Innehåll kopierat inklusive formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har expanderats till ett media-block.   Visa länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...