Traumatiska minnen

[P-C]

Det här är väl lounge-material?

Har ni någon mörkare historia att dela med er av till era fellow forumiter? Något jobbigt gräl mellan föräldrarna? Våld eller svek? Dela med er!

Jag kickar igång dårå.

Jag vet inte riktigt när det var men jag vet att det var när cigarettpaket kostade 20:- och jag gick väl antagligen i mellanstadiet på min skola i Vasastan. Ni Stockholmare kanske vet var Observatorielunden ligger? Det är den där lilla parken som har en pool där skejtare åker runt på sommrarna och ligger nära Hard Rock café på Sveavägen. Jag åkte inte skateboard men några av mina klasskamrater gjorde det så naturally så hängde jag där med dom och betraktade deras misslyckade kickflips. Obsan var helt annorlunda på den tiden jämfört med nu. Den största skillnaden är väl att gängkriminaliteten har avtagit och det är just om den min historia handlar om.

En av tungviktarna där var en tjock liten turk som vi kan kalla Mahmet. Han heter egentligen något annat. Har på senare år fått veta att hans far är med i juggemaffian och han själv är grovt kriminell nuförtiden, en polare till mig var inblandad i någon härva för fyra år sen där Mahmet hamnade inför dommaren för grov misshandel. Även fast han då inte var mycket äldre än mig (kanske var vi runt 10-12 år gamla) så var han en riktig hobbygangster då också. Han brukade ligga på en filt på gräsmattan upp mot berget med sina gangsterpolare och låta tjejer dansa för honom. Jag vet, det låter helt absurt för en 12-åring men jag minns att jag flera gånger såg flickor stå där och skaka den lilla rumpa de hade mot honom medans han drog obskyra kommentarer och rökte cigaretter. Han var den första riktiga aboo-shoo-bre-blatten jag kom i kontakt med.

Nog med bakrundshistoria i alla fall. Hans sätt att skaffa pengar till cigaretter var att lura av folk pengar och mobiler. Han visste vem jag var och hade försökt lura mig på min mobil men som tur var hade jag ingen då, heh. Jag var på väg från Obsan och svängde förbi 7eleven upp mot Odenplan när Mahmet och hans tre polare dök upp. Han själv var kort och tjock men hans vänner var långa och spänstiga med hesa tonårsröster. De ey:ade på mig och ställde sig på vardera sida om mig där mitt på odengatan. "Ey, har du en tjuga eller?" frågade Mahmet. Nog hade jag en tjuga men jag visste bättre än att ge honom pengar. "Nej", blev mitt svar men det trodde han inte på. "Får jag se plånboken", sa en av hans polare och knuffade till mig. Jag brukade alltid ha på mig en keps som jag tyckte väldigt mycket om som barn brukar göra om vissa klädesplagg. Den snodde Mahmet åt sig från mig och höll bakom ryggen. Jag bad om att få tillbaka den och kände hur paniken steg inom mig. De kastade runt kepsen och jag försökte hoppa för att fånga den men jag var likväl också kort och tjock och ingen match för dessa typer. Fick knuffar i ryggen så fort jag vände mig om och kände tårarna välla upp inom mig. Försökte få vuxna att stanna och hjälpa mig men de trodde väl vi lekte. Kände mig hjälplös och ville bara ha min keps och få gå därifrån men ville heller inte ge in till Mahmet så han kunde gå och köpa sina cigaretter. Han gick in riktigt nära på mig och hans pubertala polare flinade. "Visa plånboken! Visa plånboken, din fitta!" skrek han åt mig och knuffade mig. Jag förstog inte, det var mitt på dan och här blev jag rånad på öppen gata. Ingen vuxen stannade och jag gav upp. Tog upp plånboken som han slet åt sig. "Tack, jag betalar tillbaka!" sa han och kastade ut mössan i trafiken. Jag stog kvar och grät i kanske tio minuter innan en vän kom förbi och frågade vad som hänt.

Jag har aldrig känt mig så hjälplös och förödmjukad som då och jag vet att det kanske inte låter som mycket men för en 10-12årig pojke var det det.

Now it's your turn!

[felshoe]

Jag har också blivit rånad. Var lite äldre än 12, men det var fanemej lika otäckt som din historia verkar vara.

Jag var väl en 14 år och var på Järntorget en kväll med fyra vänner för att äta på BK. Vi såg hur ett annat gäng som var fler och mycket äldre än oss tittade väldigt mycket på oss, men vi, i alla fall jag, tänkte att de förmodligen bara försökte visa sig överlägsna och vara coola. Vi åt klart och gick in i haga för att gå hem till en kompis, men en av oss bestämde sig för att gå åt andra hållet och kila hem istället.

Vi vek runt hörnet, och när vi hade gått 100 meter eller så märkte vi att det där gänget som hade tittat så mycket på oss följde efter oss. Gatan var helt tom på folk, så vi ökade tempot lite bara utifall att. Till slut ropade de på oss och sa åt oss att stanna. Vi stannade och de hann ikapp oss och började ställa massa frågor:

"Ey, känner ni x?" "Är du y's bror?" etc. Kände inte igen någon av personerna i gänget, och hade aldrig hört talas om någon av personerna de frågade efter heller.

De delade upp sig och ville prata lite med oss en och en, och eftersom att de var runt åtta stycken och vi bara fyra så kände vi att vi inte kunde göra så mycket. Jag blev omhändertagen av två brushan som tryckte upp mig mot väggen och jag trodde på direkten att de skulle slå mig så mycket och så hårt att jag inte skulle kunna gå därifrån. De höll fast mig så att jag inte kunde röra på mig och länsade mina fickor på allt jag hade. Plånbok, mobil, Mp3. Mina vänner - som också hade blivit ivägdragna och länsade - blev av någon anledning inte lika hårt behandlade som jag. De fick bara snällt lämna ifrån sig sina grejer. En av dem fick till och med välja vad han helst ville behålla och vad han kunde 'undvara'. Han valde att ge bort sin Mp3, eftersom att den var relativt billig jämfört med hans telefon.

Jag var helt stum och kunde inte få ur mig ett ord, jag bara gick hem. Gick hem, och det enda jag sa när jag såg mamma var "Jag har blivit rånad...". Pappa, som jobbade den natten, ringde polisen så han tillsammans med en patrull åkte runt området där vi blev rånade för att se om de kunde hitta några personer som stämde in på signalementen jag hade gett dem.

Det här ledde senare till att jag utvecklade en rädsla för många invandrare, och rädslan övergick till ilska och hat så småningom. Jag var så sjukt fördomsfull, och det hatar jag mig själv för. Jag blev grymt trångsynt och totalt dum i huvudet, men som tur var så insåg jag till slut att det bara var idiotiskt att tänka i de banorna jag gjorde.

Det var en riktigt tung period i mitt liv. Blö.

[ZcruweN]

Absolut värsta som jag har varit med om hände för bara nått år sen.

Det bor en flicka härute som jag började gilla lite smått, hon gillade mig med så det var att vi umgicks rätt så ofta.

I vilket fall som helst så övergick den här kompisrelationen till lite mer än bara kompis, jag själv trodde att han var med på det själv för hon sa inte ifrån till nått och verkade minst lika upprymd som jag över det hela.

Senare övergick det till en hatrelation då hon helt plötsligt började hata mig, det började enkelt med att hon hade sagt till en vän hur mycket hon hatade mig blablabla och det blev en massa frågor som ställdes.

Jag sa förlåt för det som hade hänt (vilket var det dom ville att jag skulle säga) tydligen räckte inte min ursäkt till dom, utan dom började hata mig mer och mer.

Hon som jag var med sa till sin brorsa om det här, han i sin tur sa till alla sina kompisar om det här.

Hennes kompis sa till alla som hon kände.

Sen helt plötsligt en helt oskyldig kväll kommer dom allihopa, letande efter mig, med mord i blicken (under den här tiden var jag med mina "kompisar").

Dom sa åt mig att stanna, vilket jag gjorde, alla samlade sig i en ring runt mig och började knuffa runt mig och kallade mig för bög, cp, mongo m.m.

Mina "kompisar" som jag var med just då gick undan för att inte själv bli inblandade i det hela.

Det hela blev mer våldsammare då den här tjejens brorsa helt plötsligt hoppar på mig, slår till mig i bakhuvudet så jag domnar till för nån sekund och ramlar omkull hjälplös.

I det här fallet kunde jag inte göra så mycket mer än att samla ihop all kraft och mod jag hade kvar för att försöka ta mig därifrån så fort som möjligt, den enda tanke som fanns i mitt huvud var att jag ville hem och aldrig nånsin mer sätta min fot utanför mitt hus.

Jag kunde inte röra mig en centimeter utan att dom följde efter och knuffade på mig.

Räddaren i nöden var en gammal bekant till mig som är vuxen som kom och insåg att det hela inte var lek, utan mer på blodigt allvar.

Efter att han hade pratat med folket som var där avlägsna dom sig fort och han pratade med mig om det hela, det slutade med att jag tillslut fick gå hem!

Det hela blev polisanmält, men inget mer, ingenting, allting bara dog ut!

Yay för vardagshjältar <3

Bu för polisen som inte gör ett skit häromkring </3

[Jacker]

Absolut värsta som jag har varit med om hände för bara nått år sen.

Det bor en flicka härute som jag började gilla lite smått, hon gillade mig med så det var att vi umgicks rätt så ofta.

I vilket fall som helst så övergick den här kompisrelationen till lite mer än bara kompis, jag själv trodde att han var med på det själv för hon sa inte ifrån till nått och verkade minst lika upprymd som jag över det hela.

Senare övergick det till en hatrelation då hon helt plötsligt började hata mig, det började enkelt med att hon hade sagt till en vän hur mycket hon hatade mig blablabla och det blev en massa frågor som ställdes.

Jag sa förlåt för det som hade hänt (vilket var det dom ville att jag skulle säga) tydligen räckte inte min ursäkt till dom, utan dom började hata mig mer och mer.

Hon som jag var med sa till sin brorsa om det här, han i sin tur sa till alla sina kompisar om det här.

Hennes kompis sa till alla som hon kände.

Sen helt plötsligt en helt oskyldig kväll kommer dom allihopa, letande efter mig, med mord i blicken (under den här tiden var jag med mina "kompisar").

Dom sa åt mig att stanna, vilket jag gjorde, alla samlade sig i en ring runt mig och började knuffa runt mig och kallade mig för bög, cp, mongo m.m.

Mina "kompisar" som jag var med just då gick undan för att inte själv bli inblandade i det hela.

Det hela blev mer våldsammare då den här tjejens brorsa helt plötsligt hoppar på mig, slår till mig i bakhuvudet så jag domnar till för nån sekund och ramlar omkull hjälplös.

I det här fallet kunde jag inte göra så mycket mer än att samla ihop all kraft och mod jag hade kvar för att försöka ta mig därifrån så fort som möjligt, den enda tanke som fanns i mitt huvud var att jag ville hem och aldrig nånsin mer sätta min fot utanför mitt hus.

Jag kunde inte röra mig en centimeter utan att dom följde efter och knuffade på mig.

Räddaren i nöden var en gammal bekant till mig som är vuxen som kom och insåg att det hela inte var lek, utan mer på blodigt allvar.

Efter att han hade pratat med folket som var där avlägsna dom sig fort och han pratade med mig om det hela, det slutade med att jag tillslut fick gå hem!

Det hela blev polisanmält, men inget mer, ingenting, allting bara dog ut!

Yay för vardagshjältar <3

Bu för polisen som inte gör ett skit häromkring </3

Låter som ett fall för hämnd.

[Umberto]

Det här är väl lounge-material?

Sure, sure. Det verkar ändå inte spela någon större roll vad som postas var längre - gör som ni vill.

Redigerad 11 februari, 2009 av Umberto

[Kebab]

Det mest traumatiska minnet jag har var när jag satte ett korvskinn i halsen och inte kunde andas på några sekunder. Min morfar gav mig världens -jävla- björnklapp i ryggen och sedan var det problemet ur världen.

Jag är rätt lyckligt lottad med sådant här.

Sure, sure. Det verkar ändå inte spela någon större roll vad som postas var längre - gör som ni vill.

OT: Det är skitsvårt vad som ska postas vart.

[chucky.swe]

Det mest traumatiska minnet jag har var när jag satte ett korvskinn i halsen och inte kunde andas på några sekunder. Min morfar gav mig världens -jävla- björnklapp i ryggen och sedan var det problemet ur världen.

Jag är rätt lyckligt lottad med sådant här.

OT: Det är skitsvårt vad som ska postas vart.

ja.. bort med loungen! Hädelse!

Skämt åsido, folkz behöver ta en riktig funderare innan det postas. Det här tycker jag platsar i Allmänt (min tråd "Personer som får Chuck Norris att lika en fjolla" som har spårat ur och blivit en diskussion om vem utav MacGyver vs Chuck Norris är bäst är dock nästan papperskorgsmaterial)

Vad vi behöver är "lite tysk jävla ordnung!"

Redigerad 11 februari, 2009 av chucky.swe

[StellHell]

Det mest traumatiska minnet jag har var när jag satte ett korvskinn i halsen och inte kunde andas på några sekunder. Min morfar gav mig världens -jävla- björnklapp i ryggen och sedan var det problemet ur världen.

Fy fan, sätta saker i halsen.

Syrrans unge satte en leksak i halsen, där hade jag panik, för man är fan helt hjälplös. Han blev blå i ansiktet och det slutade med att dom mer eller mindre ruskade honom i benen för att få ut saken.

T: Har i princip drunknat, två gånger. Självmordsförsök, misshandel. Är väl skärrad för livet antar jag, har blivit så jävla överkänslig numera, börjar grina när jag skrattar. Bra dock att man kan hålla minen, men sitter jag hemma och ingen är i närheten så kan jag bara låta tårarna rinna, även om jag kollar på typ, världens roligaste film. Tänker inte äns på att det händer, vet inte äns vad jag tänker på, det bara kommer. Är dock likgiltig med mig själv nu, bryr mig inte om mig själv mycket alls längre, lägger den energin på min familj istället.

Detta är väl idag det traumat jag lever i helt enkelt, minsta tankegång på att någon av mina familjemedlemmar skulle fara illa får mig att ligga sömnlös, gråtandes. Fett coolt jao! Brushan baxxar livet, ey.

[kicken]

Man kan säga att hela mitt liv är fylld av tragiska och traumatiska minnen, men det finns skärskilt två stycken jag alltid kommer minnas. Egentligen pratar jag nästan aldrig om dem, men jag vågar ändå skriva av mig och hoppas ni förstår.

Trauma nummer 1) Det var på tiden då jag gick i sjuan. Mor min hade bestämt att jag skulle gå i en estländsk skola i ett halvår bara för att få uppleva en annan sida av skolan och utveckla språket en del. Dessa månader skulle bli mina sex värsta i mitt liv. Det var en privatskola och lärarna var riktigt bra, men eleverna var åt helsike. Det tog inte mer än ett par veckor förrän jag blev mobbad på riktigt och trakasserad näst intill varje dag. Allt från att några hällde salt i min mat till att dem kasta brödbitar i mitt ansikte dagligen. Till sist gick det så långt att jag mer eller mindre blev misshandlad en dag, men det var utanför skoltid. Det var speciellt av en person som jag aldrig kommer förlåta för det han gjort. Han var någon sorts "ledare" för gruppen och spelade tuff varje dag. Han hade sina anhängare som försökte efterlikna honom så mycket som möjligt och jag hade absolut inga vänner där på den tiden. Inte en enda en. Detta gjorde att jag inte hade någon alls att vända mig till och jag blev mer eller mindre utfryst.

Dagarna gick och det blev värre och värre. Det är speciellt två händelser som jag aldrig kommer glömma. Fy fan alltså. Jag vet inte vad jag hade gjort om det hänt mig idag. Nu är jag en totalt annan människa idag än då, men det vi snackar om är hur sjukt som helst. Vi hade idrott och de flesta åkte skidor. De som inte gjorde det fick gå en långpromenad. Jag gick promenad och denna "ledare" och hans små anhängare plus några andra gick en bit framför mig medans jag och en annan gick bakom. Plötsligt så vände sig ledaren om och han hade tagit tag i någon sorts pinne och började jaga mig. Jag vände mig direkt och började springa, men kom inte så långt. De jagade ut mig på isen och började slå mig med dessa pinnar, i magen, på huvudet - överallt. Jag intog fosterställning och visste att isen kunde brista när som helst. Till slut så lämnade de mig liggandes där och gick vidare. Jag ställde mig ganska snart upp och började illa tilltyglad springa mot skolan och tog mina saker och åkte hem med bussen. Jag kommer ihåg den dagen som om det vore igår.

Någon veckor senare hände en annan incident. Vi hade träslöjd i en annan del av staden, men inte alltför långt ifrån, så vi promenerade alltid dit. Saken var att jag hade en "halvvän", men det var även "ledarens" bästa kompis. De två gick en bit fram och jag gick en bit bak. Denna "ledare" vände sig om flera gånger och spottade på min jacka och i mitt ansikte och sa ord som jag väljer att inte skriva här. Jag har ingen aning varför jag bara inte vände eller varför jag var så nära dem, men jag hade antagligen inget vett i skallen. Han fortsatte att vända sig om och springa ikapp mig och spotta mig hela den tiden så när vi kom fram var hela min jacka en stor pöl av saliv. Det kanske inte låter lika hemskt, men tro mig att det var något som jag aldrig vill se någon uppleva. Det tog psykiskt på mig och jag pallade inte med skolan men gick dit ändå. Som tur var så var de sex månaderna snart slut och ni ska bara veta hur glad jag var att slippa den skolan. Det är ett avslutat kapitel i mitt liv, men det är något som jag kommer bära med mig hela mitt liv. Som tur är så har det snarare gjort mig starkare än svagare.

Trauma nummer 2) Det var när jag var mindre, gick i fyran eller femman. Saken var att min moder (som jag bott med i hela mitt liv [ensamstående mor]) mådde oerhört dåligt psykiskt och hon kunde knappt laga mat. Det gick så långt att hon blev intagen på sjukhuset och var där ett långt tag. Före det hade hon haft ständiga självmordstankar och mått sjukt dåligt. Jag som var så liten förstog ju inte så mycket, men när man bor i en två/trea ensam med sin mor så märker man så fort någonting är fel. Hela lägenheten var stökig och jag kunde inte göra någonting. När hon till slut blev intagen på sjukhus fick en god väninna till henne vara barnvakt i några månader. Innan hon lämnade så lämnade hon en liten bok till mig. Den lilla anteckningsboken bestod av teckningar och text hon skrivit.

Jag hann bara läsa en-två av kanske tjugio sidor. Det stog att att hon skulle dö och inte längre finnas kvar efter en tid. Det stog hur mycket hon gett för att jag skulle må bra och få ett bra liv och hur hon kämpat varje dag och verkligen givit allting som hon hade för att jag skulle få ett bra liv. Det stog att hon hade självmordstankar etc. men att jag längre inte skulle se henne igen. Och det var bara en -två sidor. Jag kommer en idag ihåg hur jag kastade ifrån mig boken och började gråta. Jag grät hela kvällen och hela nästa dag. Det var något så jävla hemskt så jag inte kan beskriva det med ord. De nästkommande månaderna var helt annorlunda för mig. Som tur så blev hon frisk och kom hem efter några månader. Idag är hon helt frisk och jag bor fortfarande ensam med henne. Jag har kvar anteckningsboken i ett fack jag har här hemma, men sedan den sommardagen i fyran/femman så har jag aldrig läst den igen. Jag kommer ihåg att jag försökte för något år sedan och då klarade jag inte längre än fyra meningar förrän tårarna började flöda. Den texten är så himla känslofylld och hemsk så jag tror att jag även kommer gråta om jag skulle läsa den som vuxen. Men jag kommer alltid ha kvar den anteckningsboken och en dag ska jag läsa igenom den hela.