Musiktips

[gizmo91]

Iron Maiden - The Trooper

Iron Maiden - Fear Of The Dark (Live At Rock In Rio)

Iron Maiden - The Clansman

Iron Maiden - Hallowed Be Thy Name

Iron Maiden - Run To The Hills

Iron Maiden - The Number Of The Best

Jag tipsar om dom här låtarna ( jag tipsar också om iron maidens alla andra låtar )

Iron Maiden FTW

Redigerad 13 november, 2005 av gizmo91

[chiligr]

Iron Maiden - The Trooper

Iron Maiden - Fear Of The Dark (Live At Rock In Rio)

Iron Maiden - The Clansmen

Iron Maiden - Hallowed Be Thy Name

Iron Maiden - Run To The Hills

Iron Maiden - The Number Of The Best

Jag tipsar om dom här låtarna ( jag tipsar också om iron maidens alla andra låtar )

Iron Maiden FTW

The clansman...

[gizmo91]

The clansman...

Oops tack såg det nu

[virre cool]

Canned heat - going up the country

riktigt cool låt

[Frenzy]

System of a down - Stealing society.

[Benvit]

Fort Minor - Believe me

[RadiuZ]

Meat Lofe feat. Cher - Dead Finger for Love

Redigerad 13 november, 2005 av RadiuZ

[Streetwave]

Frank Black - Headache

Edit: stavade fel.

Redigerad 13 november, 2005 av Streetwave

[BigBear]

System Of A Down - Soldier Side

det var fan på tiden man fick höra den låten och inte bara de lilla från introt på mezmerize

[Frenzy]

System of a down - U-fig.

[Peskele]

Canned heat - going up the country

riktigt cool låt

Hade också tänkt att tipsa om den låten

[jaeger]

Led Zeppelin - Achilles Last Stand

It was an April morning when they told us we should go

And as I turned to you, you smiled at me, how could we say no?

With all the fun to have, to live the dreams we always had

Oh, the songs to sing, when we at last return again

Sending off a glancing kiss, to those who claim they know

Below the streets that steam and hiss,

The devil's in his hole

Oh to sail away, To sandy lands and other days

Oh to touch the dream, Hides inside and never seen.

Into the sun the south the north, at last the birds have flown

The shackles of commitment fell, In pieces on the ground

Oh to ride the wind, To tread the air above the din

Oh to laugh aloud, Dancing as we fought the crowd

To seek the man whose pointing hand, The giant step unfolds

To guide us from the curving path, That churns up into stone

If one bell should ring, in celebration for a king

So fast the heart should beat, As proud the head with heavy feet.

Days went by when you and I, bathed in eternal summers glow

As far away and distant, Our mutual child did grow

Oh the sweet refrain, Soothes the soul and calms the pain

Oh Albion remains, sleeping now to rise again

Wandering and wandering, What place to rest the search

The mighty arms of Atlas, Hold the heavens from the earth

The mighty arms of Atlas, Hold the heavens from the earth

From the earth...

I know the way, know the way, know the way, know the way (X2)

Oh the mighty arms of Atlas, Hold the heavens from the earth.

[Streetwave]

Depeche Mode - Here is the house

[Ace]

Caesars Palace - Fun & games

Riktigt soft låt.

[Mahalo]

Det är väsentligt att ni alla läser det här inlägget. För det här är utan tvekan det viktigaste som jag nånsin tänker skriva på den här sidan. Imorse vaknade jag av att jag hörde ett bekant akustiskt gitarr-riff som jag inte riktigt kunde placera. Jag låg med ett sådant litet halvt förvirrat hjärnsläpp [som vi alla har när vi är nyss har vaknat] kvar i sängen och funderade en stund. Efter ett par sekunder så vaknade jag till liv. Det var den låt som låg djupt inbäddat i mitt psyke, den låt som jag sökt efter i så lång tid utan att ens veta om det.

Den låt som jag hade glömt bort, den låt som utgjorde den underbara sommaren 2001. Min första reaktion var att så snabbt som möjligt att finna källan till den här ljuva stämman. Så jag hoppade upp ur sängen och sprang mot köket där musiken kom ifrån. I köket satt min flickväns lillasyrra och chattade på nåt jävla Lunar, omedveten om att hon satt och lyssnade på en av svenska musikvärldens mest betydelsfulla låt. Jag rusade fram till henne, grep tag i hennes axlar, och började skaka om henne och skrek: var har du fått tag på den här låten?!" Hon blev arg och började slå mig, men det var väl ganska givet, jag stod i bara kalsingar, med ett praktfullt morgonstånd upptryckt mot hennes mage, medan jag ruskade om henne och skrek som en obegriplig dåre.

Efter att jag fått på mig ett par byxor och sansat mig en smula så berättade hon att hon helt enkelt hade gått igenom mina delade filer. Ye Gods... jag hade haft den här låten i mitt ägo utan att ens veta om det. Låten jag talar om är naturligtvis "Huvudlösen för en afton" av allas våran Cornelis Vreeswijk. Usch tänker du nu, "men BAH! "säger jag. Den här låtens kraft sträcker sig igenom den mest hårdhudade människans yttre, ända ner till din mjälte, den tar sig in i ditt blodomlopp och flyter genom varenda åder av din kropp, den sätter sig i din ryggmärg och när den nått upp till din hjärna så frigör den musikaliska endorfiner som ger dig välbehagliga rysningar från topp till tå, och får dig att känna behörighet med den. Den blir en del av dig... den tillhör strängarna i ditt DNA.

Varför det här inlägget är så viktigt, är för att det här tar upp de saker som faktiskt är av betydelse, de saker som tillhör en del av meningen med livet. De saker som vi tar för givet. Ingen politisk jargong, ingen rappakalja om motstånd mot establisemanget eller förtryckarstaternas maktposition. För sånt dravel har absolut ingenting att göra med de saker som verkligen är av betydelse för mänskligheten. Politik, kaos och förödelse står bara i vägen för bevarandet av självinsikten. De frågor som får dig att se på världen från ett djupare och florerande perspektiv, de saker som får dig att undra vad vi egentligen gör i den här världen. Varför vi existerar, och vad vårat syfte med det hela verkligen är. Det är frågorna som vi borde ställa oss, och inte frågor som integrationspolitik, rasism, krig och misär och allt annat som vi inte har en påverkan över. Vi är alla i den här smeten tillsammans, och det är allt som behövs att nämnas.

Låt mig ta er tillbaka till sommaren 2001. Jag hade fyllt 18 några månader innan och jag spenderade mestadels av sommaren i Helsingborg, där min kusin bor. Jag hade träffat en väldigt snygg och trevlig tjej från Göteborg som hette Jenny, på en fest vid midsommar. Vi kom överens väldigt bra, och hon bjöd mig och mina vänner över till hennes föräldrars "sommarstuga" på kusten [smögen rättare sagt] följande helg. Eftersom hon var den snyggaste tjej jag nånsin träffat så tackade jag ja på studs. Och jag hade inget problem att övertala mina vänner eftersom hennes vänninor också skulle närvara, och om dem såg hälften så bra ut som den här tjejen så skulle det ändå vara en nia, på en skala från ett till tio. På torsdagkvälllen packade vi det väsentliga, dvs, 4 plattor Heineken, 4 Gin, 4 flaskor Bacardi, 2 flaskor José Cuervo, en "sjuttis" Tullamore Dew. Samt 20 gram av det finaste rökat, direkt "importerat" från Christiania. "White Zombie" äntligen en produkt som levde upp till sitt namn. Med risk för att låta som Raoul Duke så spenderade vi resten av kvällen packandes vårat material in i bilen... sedan så rökte vi ner oss kollade på "De våras för rymden". Men vårat flum var annorlunda, det var inte det gamla vanliga ruset som allt för många rökare vant sig vid. Det var något nytt och spännande, Mel Brooks har aldrig varit lika rolig som han var just den där kvällen. Och jag minns fortfarande hur jag låg på golvet och kippade efter andan, när den där lilla utomjordingen slet sig ur mannens buk, satte på sig en liten hatt och började sjunga showtunes.

Vi vaknade tidigt på morgonen och började köra mot Smögen. Det var jag, min kusin, Amin, och Fylle-Peter vid ratten. Inte mycket att nämna här. Amin och min kusin låg och sov halva vägen, och jag satt och läste "The Doors of Perception" av Huxley. Och Fylle-Peter råka trampa på en död grävling när vi tog en kisspaus. Lukten av odjurets förmultna kropp följde med oss ända tills Peter kastade ut sina sandaler genom fönstret.

När vi kom fram så fick vi alla en chock. "Sommarstugan" som hon hade kallat det, var egentligen en sommarvilla. Ett nybyggt palats på 2 våningar. Vi tvekade med att ringa på dörren ett tag, med risk för att vi hade tagit fel hus, och att Drottning Silvia skulle öppna dörren och skrika. Men eftersom det enda huset som var i närheten av denna låg ungefär 30 meter bort, på andra sidan vägen. Så vi tog vi oss mod och ringde på dörren. Och vi blev alla lättade och mållösa när Jenny öppnade dörren, hon var härligt solbränd och mötte oss med det största och vackraste leende ni kan tänka er, samt så hade hon på sig en tvådelad bikini som inte lämnade mycket för fantasin. När vi gick upp för trappan som ledde till vardagsrummet så möttes vi av en syn, som jag bara trodde Hugh Hefner mötte när han vaknar på morgonen. I soffan så satt det 5 halvnakna praktexemplar av gudomlighet, som än en gång bevisade att myten som säger att svenska tjejer är världens vackraste, verkligen är sann. Jag blev skeptisk, och en tag så trodde jag att ett gäng anabolapumpade brats från Danderyd skulle dyka upp med avsågade hagelgevär och jaga iväg oss, medans tjejerna hejade på. Men nej, vi hade vunnit på lotto, det fanns inga dolda motiv. Tjejerna var hur trevliga som helst. Och detta var början på den bästa helgen jag kan minnas. Vädret var perfekt, med inslag av en härlig mild bris som steg från havet, vilket vi från balkongen hade perfekt utsikt över. En balkong större än min kusins lägenhet måste jag tillägga. Låg kanske på en 40 kvadratmeter. Och det var just den balkongen som utgjorde helheten av den här helgens charm.

Tjejerna var glada och på festhumör. Såna här tjejer är inte lätta att hitta i det här landet. Sociala, öppna, glada och fördomsfria tjejer som faktiskt hade något i huvudet annat än luft. Oftast så får man ju räkna med 2 ut av 4 när det kommer till snygga tjejer. Men de här brudarna tillhör än idag några av de skönaste människor som jag träffat på genom åren. Vi kom överens allihopa nästan på en gång. Inga pinsamma tystnader eller något, allt var naturligt avslappnat och trevligt. God gästvänlighet som också är något som jag inte stött på särskilt ofta när det kommer till svenskar. Det kändes som att vi alla hade gått i samma klass sen barnsben.

Vi satt i vardagsrummet och snackade en timme eller två om allt som tycktes lämpligt. Sedan så bestämde vi oss för att grilla ute på balkongen. Kylskåpet var proppat med allt vi behövde. Så medan tjejerna började grejsa i köket så gick vi till bilen för att hämta våra nödvändigheter. Jag gav min kusin en kyss på läpparna, för att jag visste vid det här laget att vi skulle ha det så jävla roligt den där helgen. När vi kom tillbaka med spriten så hade tjejerna tagit ut allt vi behövde på balkongen. Och sedan så tog min kusin an sig rollen som kock. Vi öppnade ett par öl och bestämde oss för att vi behövde musik. Men som det geni jag är, så hade jag glömt att ta med mig skivorna. Så vi var tvungna att lyssna på det Jennys föräldrar hade i skivsamlingen. Som praktiskt taget bestod av skit som Ulf Lundell, Bon Jovi, Abba och dylikt. Men som en skänk från ovan hittade jag en skiva av Cornelis Vreeswijk. Men eftersom jag var den enda som hade en viss uppskattning för Cornelis så suckade alla. Vi behövde något med tempo, något som skulle få igång oss. Och när jag hittade låten "Huvudlösen för aftonen" och hörde det där fängslande gitarr-riffet som inleder låten, så visste jag att jag hade hittat det vi sökt efter. Jag diggade låten på en gång, när jag hörde Cornelis sköna skrovliga röst som tycktes tala direkt till mig, så var jag såld.

Jag gick ut på balkongen, och sa bestämt: "det här är världens bästa låt!" Men alla bara himlade med ögonen. Det tog lite längre tid för de andra att absorbera sångens styrka. Men efter jag spelade den en tredje gång så började alla att långsamt att digga den. Och efter femte eller sjätte gången, så älskade alla den här låten på samma plan som jag gjorde. Det blev våran helg tillsammans nationalsång. Den stod på repeat hela fredagskvällen. Ingen tycktes tröttna på den och ingen tänkte ens tanken på att byta låt... den fanns bara med i bakgrunden som ett slags väsen som förde oss närmare varandra. Ett musikaliskt vänskapsband förenade oss. Vi drack, käkade gott och hade det allmänt trevligt tillsammans. Eftersom Jenny hade varit ute och festat med oss helgen innan, så tog jag henne åt sidan och frågade ifall hennes vänner skulle ha något emot ifall vi rökte en gås. Man måste ju alltid vara försiktig när det kommer till "olagligheter" och tjejer. Hon klappade mig på huvudet och sa: "dem blir nog bara arga ifall ni inte bjuder". Var det verkligen sant? Var jag i himlen? Eller hade jag verkligen hamnat i ett palats i Smögen fullt av vackra tjejer, som både är trevliga och drogliberala? Det var sant och det var ingen dröm. Vi hade hamnat i The Twillight Zone, och vi njöt av varje sekund.

Jag satte mig och rullade en phillyblunt. Dvs en joint rullad med cigarrpapper. Jag tände på, och lät den gå genom cirkeln. Cannabisröken genomsyrade luften och band sammans med saltet från havet. Och innan jointen hade kommit tillbaks till mig så kände jag att vibrationerna bland oss redan började bli mer och mer positivare. Här satt vi, 3 blattar och en alkoholiserad finne, i Kungshamn, med några av de vackraste tjejer som världen har att erbjuda. Vi var den Nationalsocialistiska Frontens värsta mardröm och vi visste alla om det, fast ingen brydde sig... varken att nämna det eller att ens tänka på det. Vi levde i nuet. Inga begränsingar, glädje och god stämning utgjorde våran upplevelse. Vi hade skapat en utopi, vår egna verklighet och även fast vi visste att det här inte skulle vara för evigt, så var det gott så länge det varade. Min kusin började komma bra överens med en av Jennys vänner, och Amin likaså, men stackars Fylle-Peter, sån godhjärtad och genomärlig människa som han är, vet inte riktigt hur man beter sig bland tjejer. Första intrycket man får av honom är att han är en väldigt trevlig och intelligent man, som har mycket att tillföra, men gud hjälpe, när han får i sig ett par drinkar, så går det inte och stoppa honom. Han blir bara pinsam och gör ett riktigt åtlöje av sig själv, och i sådana stunder så kan man inte göra något annat än att skratta.

Hela kvällen var perfekt, även fast jag, min kusin och Amin hade en tjej att luta oss mot, så var sammanhållningen mellan oss allihopa på topp. Ingen uteslutning och alla tog del i konversationerna. Precis som det ska vara. Dem säger att solnedgången i Smögen slår allt. Men det är inte sant. Nej, att ligga ihopkrupen på en solstol tillsammans med en het blondin vars hår luktar persika... och se den stora röda solen stiga upp över atlanten i all dess ära, medan "Huvudlösen för natten" spelas i bakgrunden, är utan tvekan det bästa som finns.

Nu tänker du kanske "vad fan är det som är så viktigt med den här egocentriska smörjan?" Jo det ska jag förklara. Det är de här sakerna som får en se på livet från en annan syn. De saker som får en att vilja leva ut livet till dess fullo. Den här lilla sagan om den härliga sommaren 2001 är inte för att du ska se livet från mitt perspektiv, utan att du ska ta dig tid att tänka och se på världen från ditt eget perspektiv. Att helt enkelt ta dig tid att skapa egna minnen. Vi tar låter oss aldrig tiden att njuta av de små sakerna längre. Som ett skönt minne. Att komma ihåg lukten, musiken, människorna och stämningen. Livet håller på att bytas ut mot teknologi. Istället för att gå ut och träffa vänner, så gör du det hemma framför datorn, du möter dina vänner online, och du träffar nya människor där, du tar din lärdom och du hämtar dina erfarenheter därifrån. Ett steg i fel riktning. Så istället för att begränsa ditt leverne till det artificiella, så borde du gå ut och skapa egna livserfarenheter. Stäng av datorn, gå ut. Kan du ens minnas den dagen då du inte ens kände någon nödvändighet att sätta på datorn? Kan du verkligen klara av en hel dag utan att starta datorn, om du klarar av det, så är du på rätt spår.

Och vad ni än gör, var aldrig urtråkade. Det här är absolut den mest spännande tiden vi kan tänka oss att leva i. Historia håller på att skrivas rakt framför våra ögon. Negativt eller ej, så är vi del av ett nytt århundrade. Fast inte bara det; vi är en del av milleniet. Våra barns barn kommer aldrig att få uppleva det vi upplevt. För när raketerna skjuts mot skyarna, år 2100, så är det fortfarande 900 år kvar tills nästa millenieskift. På samma sätt som de stora tänkarna upplevde millenieskiftet den 31:a december, år 999, och funderade över hur deras barns barn aldrig kommer att få uppleva 2000 talet så undrar dem idag vad 3000 talet kommer att erhålla för mänskligheten.

Jag vet att det här en uppmaning till wares, men om vi ska vara ärliga så är hela den här tråden en uppmaning till wares. Och om Cornelis skulle leva idag så skulle han vara skyförbannad ifall han visste att de människor som ville ta del i hans musik, skulle ses på som brottslingar. Så ladda ner den här låten. Och ta del i hans magnifika poesi. Vare sig du är hip hoppare, hårdrockare, techno-dåre, eller om du är som mig, någon som kan finna något bra i alla musikstilar, så är det här en låt som alla kan uppskatta. Så ladda ner den. Eller ännu bättre. Finn en egen låt som kan få er att känna sådan eufori som jag känner när jag hör den här. Det är såna saker som verkligen spelar roll, att inte komprimera sitt liv till burken, och istället leva, ha kul, skaffa bra minnen och att inte begränsa sig själv, när livet har så mycket att erbjuda. Thomas Mann sa en gång att han hellre skulle vilja delta i livet än att skriva 100 romaner. Något som jag tycker passar ganska bra in på dagens situation. Stäng av datorn och lev istället.

Herrejävlar. Det här blev ett långt jävla inlägg. Och jag ska inte ljuga, det tog en jävla tid att skriva det här. Men det är väl en av fördelarna med av vara arbetslös kanske...

Nej, jag blir nöjd om åtminstone en person läser det här och förstår vad jag menar, men det skulle inte skada ifall alla som känner igen sig här, läser detta.

Aja.... nu drar jag.

- Mahalo

Cornelis Vreeswijk - Huvudlösen för aftonen

Det bor en mås på taket, den är så vit och fin

Den finns där alla sommarens dagar

Den flyger bort närhelst den behagar

Den låter som John Coltrane i en helvetesmaskin

och man vet ej om den skrattar eller klagar

Nej, man vet ej om den skrattar eller klagar

Det bor en mask i mullen och den är hal av slem

och hans dag är lika dunkel som natten

Ja, hans dag är lika dunkel som natten

Ej har den något huvud och blott en enda lem

Och den livnär sig på rötter och på vatten

och den bor här utanför i rabatten

Och uti den rabatten, där växer det en ros

Gud signe, som henne växa låter

Och give henne tröst när hon gråter

För när masken går i rötterna stämmer rosen upp en blues

och hon skriker, fast det ingenting låter

men bladen faller bort när hon gråter

Om våren, om våren det är en bedräglig tid

då alla glada visorna skrödas

och kärleken blir till att förödas

Det enda jag vill ha är en liten smula frid

för lika väl som rosen den röda

skall även jag de maskarna föda

[Crice]

Orkar för tusan inte läsa ditt meningslösa tjatter, men den låten är en av mina favoriter. Bra smak har du, din knarkande parasit. G'natt.

[Pico]

Det var en jävlarns motivation, Mahalo. Ska införskaffa låten med ens!

Skriv en bok, förresten.

[Mahalo]

Orkar för tusan inte läsa ditt meningslösa tjatter, men den låten är en av mina favoriter. Bra smak har du, din knarkande parasit. G'natt.

Gargh! Det här är var ett måttstock i GTA-litteratur din nyktra jävel

Pico: puss

[Blues]

Fort Minor - Believe me

Yay!

[BroDD]

Dope - Debonaire