Jump to content

Självförtroende


ZcruweN
 Share

Recommended Posts

Självförtroende är ett ord som har blivit väldigt uppmärksammat på senaste tiden!

Men varför har det blivit så fruktansvärt uppmärksammat just nu på 2000 talet? Jag själv tycker inte att man hörde något mycket alls om bra eller dåliga självförtroende under 90-talet (det kan ha varit för att jag var rätt ung, eller för att jag helt enkelt inte visste vad det var just då)

Hur bygger man upp ett bra självförtroende? Hur kan man titta sig själv i spegeln och säga till sig själv "Fysatan vad snygg jag är" Och veta att man är det!

Hur är ert självförtroende? Känner ni av att ert självförtroende är tillräckligt bra, eller är det nånting ni måste bygga på?

Jag själv vill säga att jag har ett fruktansvärt bra självförtroende, det finns en del gånger jag inte tror på mig själv, men det är oftast gånger jag vet att det är nånting jag inte klarar av, utseendemässigt är det ingenting jag bryr mig om, om någon säger åt mig att jag är ful som stryk så synd att dom inte finner mig attraktiv!

Så hur är det med er? Har ni ett bra självförtroende, eller behöver ni bygga upp det? har ni nått bra tips på hur man bygger upp ett bra självförtroende?

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Har väl inte alldeles lysande självförtroende men bra mycket bättre än för bara 3-4 år sedan! Har alltid varit nöjd med mitt utseende men klädstilen har det varit värre med. Skiter dock fullstädigt i vad folk tycker om min klädstil numera. Det går i alla fall frammåt.

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Jag har rätt så dåligt självförtroende men det väger jag upp med väldigt bra självdistans. Har inga som helst problem att skämta om mig själv och mina brister och oroar mig sällan för dem, men å andra sidan är det ytterst sällan jag verkligen tror på mig själv när jag ska göra något utmanande/svårt/nytt, tyvärr.

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Jag vet inte att självförtroende någonsin varit ett problem för mig. Visst har man haft sina sociala svackor ibland ända från barnsben, men det har nog alltid berott på omständigheter och vilka personer man har runt sig. Om jag numera är på fest där jag känner att jag plötsligt fått bottendåligt självförtroende bara sådär, då lämnar jag hellre festen än stannar och känner mig som nån annan än den jag vanligen alltid är.

På sistone har jag dessutom fått fler och fler orsaker att ha gott självförtroende också. Jag har blivit bättre på de saker jag var bra på redan tidigare, jag ser bättre ut än förr, jag har fått bättre insikt i vad som egentligen riktas mot mig och vad som bara är dösnack. Finns ingen anledning att vara osäker längre; vill folk ha med mig att göra så får de gärna ha det. Vill de det inte, ser jag ingen anledning att lyssna på vad de säger.

Jag får beröm för vad jag skriver i skolan, av lärare och av elever, jag får beröm för vad och hur jag presenterar inför helklass, jag får beröm för mitt trumspel och jag får beröm för min kropp. Vad mer kan man begära? :)

Till folk med lågt självförtroende kan jag väl bara säga: identifiera vad som får dig att ha dåligt självförtroende. Är det något du kan åtgärda? Gör det då, inom rimliga gränser. Är det bara att du har dåligt självförtroende överlag, fastän du rent praktiskt aldrig fått höra att du borde ha lågt självförtroende för något särskilt? Se då till att hitta något du är bra på, och bygg upp dig själv med just den känslan! Den kommer sprida sig till andra områden där du inte känner dig lika säker! :) Och gäller det utseende du inte kan ändra på, tänk då på att även en "ful" kropp ser hundra gånger bättre ut om den bärs med självförtroende! :)

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Jag hade kukdåligt självförtroende under större delar av min uppväxt, av anledningar jag skrivit i ångest-tråden. Men i ungefär 15-årsåldern förändrades det ganska radikalt. Jag blev mer populär, mer vänner, flickvänner osv. gjorde att allt det släppte och idag kan jag kanske verka lite osäker i vissa skeenden, men jag är väldigt nöjd med mig själv som jag är, stolt över den jag är och trivs ypperligt med mig själv... det har helt enkelt förändrats.

...snarare att jag idag är lite väl självgod när jag dömer mig själv :>

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Jag fick väldigt dåligt självförtroende då jag började högstadiet, trots jättetrevlig klass. Det låga självförtroendet gjorde att jag hade svårt att prata med folk. Att jag var väldigt blyg alltså. Det hängde kvar på gymnasiet, inte lika illa dock och det blev mycket bättre när jag började träna på gym och skaffade räls :P Så det hängde helt klart ihop med utseende. När jag började universitetet kunde jag fortfarande finna det svårt att snacka med folk, men jag tror också det beror på att alla var så pretentiösa. För någon vecka sedan kom jag på att jag inte har några problem med detta alls längre.

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

  • 2 weeks later...

Hej,

Ni blandar ihop begreppen självförtroende och självkänsla.

/mvh. Maslow

Tänkte bara säga detta också. Självkänsla är den inneboende känslan av att man är värt något, och självförtroende den 'kaxighet' man visar utåt. Ofta är de tätt sammanlänkade, men lika gärna kan man vara skolans kung och hur spexig som helst, men må skitdåligt och vill dö när man kommer hem till kammaren. Här kan man läsa lite mer.

Länk till kommentar
Dela på andra sidor

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Skriv inlägg...

×   Innehåll kopierat inklusive formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har expanderats till ett media-block.   Visa länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...