Det är kanske inte en del av forumets historia (utöver den gången Umberto nämnde det i en av sina serier) att jag har skrivit dikter en gång i tiden. Något jag gärna gör fortfarande men inte lika flitigt. Den största skillnaden från 2010 skulle jag säga ligger i att åtminstone jag nu för tiden anser mig själv ha blivit duktig på det. Här följer en liten samling som jag inofficiellt kallar "regnskuren tystnad" och numrerar för jag är inte duktig på titlar.
[1]
Jag förutspår ingenting som bedrift
och talar om det inför ingen i form av skrift.
Skriva avskedsbrev
och kanske se det som lite mer.
Till dess att det mesta förutspått är gånget bort.
Allting oförväntat blir efterlängtat.
Det var
i form av citat min far sa
"Ta vara på den tid kvar snart
och allt som innan dess avtar".
I mina händer det lilla som jag bar,
en tyst plikt där ligger till grunden
i din avbild.
Jorden buren,
jorden bunden.
[2]
Monolog,
följande åren,
inövad för telefon
Kommunikation
mellan ringsignaler
och en upptagetton
Talan om den jag är inför
den som jag en gång var och dör
Nu är endast varandet kvar
och det är varandet som varar längst
(än så länge)
men det är inte alltid hur det känns
beroende av vad som händer
en gång till,
igen
Talan om den jag är inför
[3]
Ett skrin
med nyckeln
inuti.
En blind man får inte se snön falla
men ändå känna kylan
och hur den karvar spår
när den rinner ner för kinden
som ett verkligen mäktigt ting.
Som om det skriver en spådom -
En knuten näve förblir tom.
En solnedgång
varar
dagen lång.
En vattenkittel visslar vilt
fritt utan melodi,
högljutt utan frid
men mer i form av ett skrik
vid åsynen av ett lik.
Det återstår att se när den blir färdigskriven
och om det är för att du lever än.
[4]
Jag har andats utav vana oavbrutet
i den tid att jag nu förmodar mig
komma till slutet
som ett citat som försvinner
för att lämna ett stearinljus med
endast ett flimmer
jag vill bli
grotesk
som ingenting
annat likt
makaber
med min bröstkorg
fullt uppvikt
stå på scen
och blotta mer
än bara ben
viska i tystnad
utan syfte
att någon hör
fullt medveten
om att någon gör
En ögonkontakt
som återvänder utan något sagt
vaknar till liv
från spontan till plötsligt instinktiv
med en inblick till vad som kan bli
funnet
hungrigt
inuti
[5]
regnet skar en tystnad,
kondens vid annars dimma
luften bar
lättast en suck
utan fukt som annars imma
och när det spänner på ytan
och flaskskepp hissar segel
för att vila på hyllan
och när det bränner på bål
och röksignaler försvinner
för att mingla med moln
även när det redan ligger i fickan
där det ligger i handen som en gång annat bar
oväntat är
hur det plötsligt punkterat pustar ut
men endast i bön
endast i bön
berättar jag vad det var jag verkligen sa
endast i bön
är väntan då jag väntar på ett svar
endast i bön
berättar jag vad det var jag egentligen sa
endast i bön
är väntan då jag väntar på ett svar