Att trivas på jobbet

För att föregå med gott exempel startar jag här en diskussionstråd. Jag ser jobbtråden som lite mer av en "vardagssnack" i jobbvärlden, så det är lika bra att börja med en ny tråd.

Hur är det på era arbetsplatser? Vi på forumet börjar ju bli lite äldre och skolvärlden är för de flesta förbi. Många går på universitet/högskola, andra har redan börjat jobba. Jag själv har varit i någon slags mellanzon i 1½ år och av den anledningen är det inte underligt att jag är missnöjd med mitt jobb.

Först jobbade jag 80% och hade studier/andra uppdrag samtidigt som gjorde att de lediga fredagarna gick åt till annat. Dagtid hade jag rätt slö tillvaro och kunde plugga på jobbet. Efter ett år slutade denna tjänst och jag fick inte dagtidsjobb. Det enda som fanns var lagerarbete på kvällen och det var både slitigt och dåligt betalt. Vantrivdes som fan med att jobba 16-24 utan rast, med 13k i bruttolön som bäst efter en månad. Till slut satte de mig äntligen på den post jag försökt få sedan starten i februari 2013, nämligen dagtid 0630-ca 16 måndag-fredag. Det var i augusti.

Jag trodde jag hade allt safe och bara skulle slöa bort dagarna med att söka andra jobb, för examensansökan från juli borde ju gå igenom. Det gjorde den inte, för jag hade bara 299,5 av 300 högskolepoäng. Sumpad på en halvpoäng motsvarande en måndag och en tisdag fram till kafferasten, på ~5 års tid. Skit också, men då gör jag väl en kurs dagtid + kvällstid och får examen snarast. Jag har ju jobbet kvar iallafall.

Nä. Sista september fick jag veta att det inte fanns nåt jobb kvar, med början veckan efter. Helt arbetslös, med andra ord. Jag beklagade mig över min situation, buttert mumlandes att "så mycket fick man för de masterstudierna". Chefen hörde detta och frågade 1) Vad sa du, sa du? Master? Det har du aldrig sagt till mig!, 2) Varför är du på ett bygge om du är biolog? 3) Varför bor du kvar i stan om du inte får vettiga jobb? och... 4) Vill du bli arbetsledare istället?

Jaha, så från heltid till arbetslös till arbetsledare på fyra dagar. Nu jobbar jag omkring två dagar i veckan från 15:00 till 03:00, utan matrast, pauser, arbetskamrater eller trygghet i min anställning. Lyckligtvis ger det ungefär lika mycket som om jag jobbat 40 timmar i veckan, och så får jag tid att göra klart mina studier och så småningom söka bra jobb.

Att jobbet är trist kan jag inte göra något åt, och det är ju till stor del min egen slöhet som försatt mig i den här situationen. Men under alla omständigheter är det väl så bra som möjligt: Jag får fett med pengar, kan studera resten av veckans dagar och jag är helt fri att disponera tiden som jag vill. Samtidigt får jag en knut i magen varje gång jag hör mailsignalen från jobbet, som undrar vad det var som gjordes på jobbet igår (när de inte var där) och vilka grejer som ska göras under kommande 16 timmar.

Mest av allt vill jag bara speeda undan mina studier, få klart examen, casha ut ett arbetsledarintyg och få "ett bra jobb nånstans". Eftersom jag aldrig reflekterat över vad det är jag egentligen vill så har jag glidit runt i ena utbildningen och jobbet efter det andra, sökandes efter nånting som känns meningsfullt. Just nu gör det inte det alls och allt jag gör är bara för att få försörjning och bra meriter.

--

Hur är det med er, trivs ni med ert val av studier? Ert val av arbetsplats? Trivs ni med arbetskamraterna, syftet med ert yrke, resultatet av ert arbete? Vill ni mest av allt hitta något annat eller har ni fått ert drömjobb? Själv letar jag som sagt vidare, men det känns som att det här snart är färdigt iallafall.

Jag började i brist på att veta vad fan jag skulle göra med livet, som vikarie på en skola. Där var jag i 2 år och gjorde allt man kunde göra på en skola. Jag fastande för det och började plugga lärare med inriktning musik/fritidshem. Jag jobbar så ofta jag kan som vikarie när jag är ledig från skolan och hoppas få anställning på nuvarande skolan jag jobbar på efteråt. Med andra ord, jag trivs skitbra och pluggar för att få en fast anställning och högre lön. Känns som jag valt helt rätt yrke och går alltid glad och nöjd till och från jobbet.

Det är väl inte alla som håller koll på vad jag gör om dagarna med tanke på hur sällan jag skriver här. I alla fall så har jag arbetat med offentlig upphandling efter examen för 2½ år sedan. Under lång tid har jag haft det väldigt gott med en bra chef och mycket trevliga kollegor. Motivationen har haft sina toppar och dalar, men jag har ändå levererat i en omfattning som mina överordnade varit mycket nöjda med.

I år har jag dock blivit ganska bitter över min arbetssituation. Från att ha haft ett tydligt ledarskap och bekväm tillvaro har vi gått in i något helt annat efter en omorganisation. Min chef, som jag uppskattade väldigt mycket, bytte tjänst innan omorganisationen slutfördes och vi har nu hamnat i ett ekorrhjul utan styrning och ledning. Precis det vi visste skulle hända eftersom vi visste redan innan hur våra nya kollegor arbetade. Några saker lades ovanpå varandra, en rekrytering blev totalt misslyckad och jag blev mer och mer insyltad i frågor jag inte kunde bry mig mindre om. Vissa kollegors ointresse, inkompetens och förmåga att tjafsa om skitsaker gjorde mig ännu mer osugen. Ju längre tiden gick kunde jag tydligare se de enorma bristerna i hela organisationen. Bitter, som sagt.

Det hela hade en ljusning i slutet av tunneln och det var att jag kunde få bredda min kompetens och jobba med några nya områden. Så blev det inte. Istället skulle jag fortsätta jobba med det jag har sysslat med sedan jag började. Spännande... Ovanpå det lades ytterligare en, mycket mer omfattande, omorganisering och otydliga budskap om det mesta. Dessutom så började min favoritkollega prata om att söka nytt.

Under sommaren fick jag till slut nog. Jag ringde en god vän till mig som jag pluggade med och sa att det var dags att röra på sig. En dryg månad senare skrev jag under för den nya arbetsgivaren där jag kommer få jobba med nämnda vän. Kunde med viss lättnad säga upp mig och kan börja på det nya stället efter årsskiftet. Jag går över till en helt annan typ av organisation och får jobba med ny inriktning och delvis nytt arbetssätt. Dessutom får jag mycket högre lön. Allt kommer inte vara perfekt där heller, det är det aldrig, men av det lilla jag har sett så kommer det bli en klar förbättring.

Så, hur man trivs på jobbet? Sköna kollegor värderas högt av mig, men de kan inte väga upp tråkiga arbetsuppgifter och ogenomtänkta förändringar i det långa loppet.

Det här inlägget osar mycket mer bitterhet än vad jag egentligen har inom mig. Idag var dock en sån där dag när alla brister jag tagit upp i inlägget gestaltade sig på alla möjliga sätt inom loppet av tre timmar.

Pluggar datavetenskap, ibland är det roligt och ibland inte. Ska ta en master men börjar bli smått sugen på att jobba istället för att plugga, att jobba ett år vore kanske inte hel fel. Vet inte riktigt vad som händer efter min examen, hade helst jobbat med någon som inte enbart innebär sitta framför datorn 8h per dag.

Ja, jag är väldigt nöjd med min arbetsplats får jag väl säga. Stora flextider, kompensation för övertid, dagarna flyger förbi. Mina kollegor är likasinnade och väldigt trevliga. Jag kan ta paus från arbetet i princip när jag vill, jag är aldrig låst vid min arbetsplats utan kan gå iväg på en kopp kaffe eller sträcka på benen och gå runt och prata med kollegor och se vad för häftiga saker de har för sig. Det finns alltid något intressant att se på de andras skärmar; explosioner, kända skådespelaransikten, monster, animationer, konceptbilder... Sedan nämnde jag väl att jag gick förbi en stor kuk på en kollegas skärm en gång när vi arbetade på von Triers Nymphomaniac.

Mitt största problem med mitt jobb var väl tidigare att jag inte var nöjd med lönen men nyligen fick jag ju den höjd så jag har inte så många klagomål längre. Möjligtvis att man ibland jobbar över rätt mycket, men den övertiden blir man å andra sidan kompenserad för i form av extra ledighet.

Har jag hittat mitt drömjobb? Nja, mitt jobb är nog en dröm på många sätt skulle jag säga. Det känns rätt fett att kunna klicka igång filmer som Expendables 3 och Pacific Rim och se mitt namn i eftertexterna. Karriären känns lovande, jag har redan börjat klättra och har börjat skrapa upp nog med erfarenhet för att kunna ha en chans att komma in på platser som ILM om jag helt plötsligt får för mig att jag vill jobba på, säg, de nästa Star Wars-filmerna. Men mitt drömjobb har sedan en tid tillbaka varit att vara en framgångsrik producent av elektronisk musik. Rent utbildningsmässigt tycker jag emellertid att jag prickade helt rätt, för mitt drömjobb är inget som hade varit vettigt att försöka utbilda sig till. Musikproduktionen ser jag mer som en hobby med ambitioner jag ibland drömmer om, och jag ångrar inte en sekund att jag började arbeta med VFX.

Företaget jag jobbar på är helt bananas. Vågar knappt skriva om det eftersom dom ständigt påtalar vår tystnadsplikt och jag vet med mig att ledningen googlar på sig själva hela dagarna. Kan väll kort sammanfatta det hela med att dom är satan. Blå och onda. Extremt hög personalomsättning. Vantrivs varje dag. Man vänjer sig.

Ja, jag är väldigt nöjd med min arbetsplats får jag väl säga. Stora flextider, kompensation för övertid, dagarna flyger förbi. Mina kollegor är likasinnade och väldigt trevliga. Jag kan ta paus från arbetet i princip när jag vill, jag är aldrig låst vid min arbetsplats utan kan gå iväg på en kopp kaffe eller sträcka på benen och gå runt och prata med kollegor och se vad för häftiga saker de har för sig. Det finns alltid något intressant att se på de andras skärmar; explosioner, kända skådespelaransikten, monster, animationer, konceptbilder... Sedan nämnde jag väl att jag gick förbi en stor kuk på en kollegas skärm en gång när vi arbetade på von Triers Nymphomaniac.

Mitt största problem med mitt jobb var väl tidigare att jag inte var nöjd med lönen men nyligen fick jag ju den höjd så jag har inte så många klagomål längre. Möjligtvis att man ibland jobbar över rätt mycket, men den övertiden blir man å andra sidan kompenserad för i form av extra ledighet.

Har jag hittat mitt drömjobb? Nja, mitt jobb är nog en dröm på många sätt skulle jag säga. Det känns rätt fett att kunna klicka igång filmer som Expendables 3 och Pacific Rim och se mitt namn i eftertexterna. Karriären känns lovande, jag har redan börjat klättra och har börjat skrapa upp nog med erfarenhet för att kunna ha en chans att komma in på platser som ILM om jag helt plötsligt får för mig att jag vill jobba på, säg, de nästa Star Wars-filmerna. Men mitt drömjobb har sedan en tid tillbaka varit att vara en framgångsrik producent av elektronisk musik. Rent utbildningsmässigt tycker jag emellertid att jag prickade helt rätt, för mitt drömjobb är inget som hade varit vettigt att försöka utbilda sig till. Musikproduktionen ser jag mer som en hobby med ambitioner jag ibland drömmer om, och jag ångrar inte en sekund att jag började arbeta med VFX.

Tycker att det låter svindlande och som att du lever vad som för många antagligen är en enorm pojkdröm. Men det är klart. Människan är aldrig helt tillfreds nånsin. Jävligt coolt hursomhaver. Grattis till att du lyckats!